#2 – Mer om STI

Uddos första bloggpost fick en fantastiskt god spridning. Siffran över
besökare på bloggen är förvånande hög. Inlägget diskuterades även i
positiva eller åtminstone intresserade tongångar i församlingar,
stiftskanslier och teologiska forskningsinstitutioner. Ett särskilt
tack riktas till dem som hört av sig med kommentarer och tips eller
spridit inlägget i sociala medier.Den första posten handlade om några centralt placerade tjänstemän och
deras agerande då Svenska kyrkans nationella ledning såg till att
avsätta Jesper Svartvik från Krister Stendahl-professuren i
religionsteologi. I och med deras val att genomföra denna åtgärd har
den kanske främsta satsningen på teologisk dialog med företrädare för
annan tro inom Svenska kyrkan under senare decennier avslutats. Det är
nu läge att summera den vidare debatten i ämnet. Kyrkans tidning har
publicerat en lång rad högintressanta inlägg i frågan. Flera artiklar
påtalar vilket strategiskt misstag Svenska kyrkan gör genom att
nedmontera Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Man väljer nu
både att förändra verksamheten bort från kärnverksamheten, dialog med
judisk tro, och plockar bort den enda kompetens som fanns för seriöst
teologiskt arbete. Inte minst för ärkebiskop Antje Jackeléns
ambitioner att framstå som en profil inom religionsdialog innebär
utvecklingen ett kraftigt skott i den egna foten.

Redan i första bloggposten kunde vi konstatera att STIs direktor Mara
Leppäkari tyvärr valde att lämna sanningens väg när hon i replik till
judiska ideella medarbetare till STI hävdade att Jesper Svartvik
lämnade p g a ”personalrotation”. Svartvik påpekar elegant och tydligt
i en egen artikel att hon också sprider osanna uppgifter över de
förnedrande omständigheter hon utsatte honom för i Jerusalem:

”Mycket ska man höra innan öronen faller av. Att det, som STI:s
direktor påstår, skulle ha varit mitt eget initiativ att under kort
tidsdräkt i våras tömma mitt hem i Jerusalem och skicka mina ägodelar
till Lund är en osanning: det vet mina vänner i Jerusalem som bistod
mig under några hektiska dagar, det vet mitt fackförbund Saco, och det
vet min prefekt.”

Det skulle vara lätt att uppröras över att Svenska kyrkan har en
ledare för verksamheten vid STI som far med osanning. Det hade kunnat
och borde vara skäl för att få lämna tjänsten. Tydligen tycks hon
kallt räkna med att komma undan med strategin. För den som har
erfarenhet av Svenska kyrkan på nationell nivå är det dock inget att
förvånas av. Att ledande företrädare väljer att sprida halvsanningar,
selektivt valda sanningar eller helt felaktiga uppgifter är inget
ovanligt. Processen till en kyrkohandbok var så regelmässigt präglad
av ett sådant beteende att det kan sägas ha blivit till en naturlig
del av kyrkokansliets ledningskultur. Gissningsvis ser individer som
Leppäkari ett sådant beteende som ”vita lögner” i ett gott syfte. I
det här fallet bara råkar detta syfte sammanfalla med att inte erkänna
att hon själv satte igång processen mot Svartvik genom att skicka en
omfattande anklagelseakt mot honom till kyrkokansliet i början av
2018. Att vare sig ex. Kyrkans tidning eller tidningen Dagen begärt ut
och skrivit om innehållet i hennes dokument är ett bevis på hur svag
den journalistiska granskningen av ledningen för Svenska kyrkan idag
är.

Ett av de försök till svar som samma ledning kommunicerat är en
artikel av Erika Brundin, ställföreträdande generalsekreterare och via
maken Tomas direkt ingift i Margot Wallströms Palestinastrategi. Det
kan i sammanhanget vara läge att minnas det famösa glädjebrev samma
tjänsteman – vi kallar henne framöver Bagdad Brundin, efter förlagan
Bagdad Bob – skickade ut till samtliga kyrkoherdar i Svenska kyrkan
med felaktigt positiva uppgifter om remissutfallet för kyrkohandboken.
Vi minns också hur projektledaren Solveig Ininbergs i ett senare skede
tvingades beklaga att trovärdigheten för processen störts av detta
misstag. Brundin har nu fått underteckna en artikel som förmodligen är
skriven i ärkebiskopens stab. Den lyfter fram att ärkebiskopen nu ska
försöka få en smula goodwill i förhållande till judendomen genom att
lyfta fram antisemitiska tendenser i äldre kyrkokonst. Det kan man
förstås göra, men äldre kyrkokonst är idag det minst problematiska
området för att underblåsa antisemitiska tendenser. Projektet framstår
på förhand som vilset och en smula desperat. Det ska ge kunskap om
utbredningen av antisemitism sägs det. Här hade Svartvik eller både
svenska och internationella organ i frågan snabbt kunnat ge besked.
Hade Svenska kyrkan under senare decennier levt upp till dokumentet
”Guds vägar” hade man redan haft åtminstone en basal kunskap om
frågorna.

Det stora problem som Svenska kyrkan möter idag är att den p g a sin
lednings agerande saknar trovärdighet både i den politiska och
diplomatiska kontakten med staten Israel samt inom den teologiska
dialogen med judisk tro. Det är prioriteringen mellan dessa områden
som är den stora skiljelinjen mellan kyrkokansliets chefstjänstemän
och andra debattörer. Både Jesper Svartvik och domprost Bo Sandahl,
president inom The International Council of Christian and Jews, pekar
i sina artiklar på de viktiga teologiska grundfrågorna. Sandahl
skriver i Kyrkans tidning:

Förtroendet för ledningen i Svenska kyrkans internationella arbete är
återigen allvarligt rubbat. Det råder besvikelse och förvirring över
vad Svenska kyrkan vill och står för när det gäller judisk-kristna
relationer […] Visst uttrycks förtvivlan och fördömelse när
antisemitiska attacker utförs, vare sig det sker i Lund eller
Pittsburgh, men att bygga förtroendefulla relationer i dialog kräver
så mycket mer.

I en ny replik till Brundin skriver Sandahl:

Därför önskar jag och många med mig att Svenska kyrkans
internationella arbete tydliggör vilka avsikter och planer som finns
för institutet för att det verkligen ska kunna vara en spetsverksamhet
i den primära av kyrkans dialoger, den med judendomen.

Svartvik visar på med patos på de bibliska texterna och deras
utläggning som kärnpunkten för kristen reflektion om judisk tradition
som en oskiljbar del också inom kristen tro:

För det andra behöver vi reflektera över relationen mellan judar och
kristna för att försäkra oss om att vi ger uttryck för en respekt för
den tradition som har gett oss den kristna teologins modersmål:
bibeltexterna. Den judiska sångskatten har vi kristna gjort till vårt
eget rop. Psaltarpsalmerna ger oss ett språk för att uttrycka
förundran och besvikelse, uppgivenhet och förtröstan. Men framgår det
av vår sång att vi har fått dessa dyrbara pärlor, detta bönens
radband, av det judiska folket?

Ideella judiska medarbetar vid STI i Jerusalem har också skrivit en
förnyad replik. De frågar bland annat:

Hur vill Svenska kyrkan i framtiden förvalta dialogen? Vilken är er
vision för STI:s framtid? På vilket sätt ingår avslutandet av
samarbetet kring Stendahl-professuren i den långsiktiga strategin?
Vilka teologiska överväganden ligger bakom dessa beslut?

Opinionschefen Jonas Eek vid Kyrkans tidning frågar:

”Hur kan det vara strategiskt riktigt att avsluta en professorstjänst
i ’religionsteologi’ i dessa tider?” Den frågan behöver besvaras.

Vare sig Sandahl, Svartvik, judarna i Jerusalem eller Eek kommer dock
få svar på sina frågor från kyrkoledningen. Helt enkelt därför att
denna inte har några svar att ge på grundläggande strategiska och
teologiska frågor. Mycket skiljer Antje Jackelén från den tidigare
chefsteologen Cristina Grenholm. Bland dessa ting finns dock vare sig
den politiska hemvisten eller hur de under sina karriärer gradvis
lämnat ambitiöst teologiskt arbete för en tandlös betoning på
”religion” som samhällskraft. Det är ingen teologisk reflektion som
ligger bakom beslutet att avsätta Svartvik och avsluta professuren i
religionsteologi. Möjligen är det ett strategiskt beslut, men i så
fall kan de inte i nuläget ange strategin i medial debatt. De personer
som har verkat för att bli av med Svartvik vill sätta ett allt
starkare fokus på den politiska konflikten i Israel och Palestina och
vill av huvudsakligen inrikespolitiska skäl ge islam en mer jämbördig
status med judendom som dialogpartner för kristendom. Det senare kan
verka klokt i en tid där internationell politik allt tydligare går mot
en kulturkamp mellan västerländsk och muslimsk tradition.

Men för den som är intresserad av teologi snarare än av politik är
frågan en annan. Det handlar inte primärt om att föra dialog med andra
religioner. Det handlar om ett kristet sökande efter den egna
traditionens identitet och därmed om ett sökande efter Jesus Kristus.
Det handlar om att förstå den värld och den tolkningstradition han
fullt ut levde, om den Jesus som inte ville låta en bokstav (ett jota)
i lagen förgås. Det är just eftersom Jesus själv är jude som
kristendomen aldrig kan bli antisemitisk, så länge den lever nära
honom. Att i dialog föra dialog med judiska bekännare handlar både om
att respektera en annan förgrening av kristendomens egen tradition.
Samtidigt handlar det om att fördjupa sin egen tro och att växa i den.

Men vad får vi idag från Svenska kyrkans ledning? Där finns ingen
ledande profil som gjort sig känd för något djupare sökande efter
Jesus Kristus. Bland de tjänstemän som avsatt Svartvik finns heller
ingen person som gjort sig känd över att ta de tio budordens eller
bergspredikans etik på något speciellt större allvar. Svartviks
föregångare Göran Larsson plockades bort genom fulspel, som Lars
Edvardsson påminner oss om. Nu har klubben av Leppäkari, Lysén,
Grenholm, Brundin, Jackelén och Ottosson Lovén med benäget bistånd
från Centrum för Teologi och Religionsvetenskap gjort detsamma med
Svartvik. Inte av teologiska eller strategiska skäl, men för att
personer som inte tillhör den slutna chefsmiljön i kyrkokansliet inte
gör sig besvär. Dessa personer kan ju fortsätta med att gradvis
underminera det teologiska arbetet, den akademiska nivån och sökandet
efter den Jesus som var en judisk bekännare. Låt dem fortsätta i sin
självrättfärdiga Palestinapolitik och en personalpolitik som gränsar
till mobbning av oliktänkande. De har som åldermannen Bo Johnson
skriver gradvis tagit makten över STI och omdanat dess inriktning. Låt
bara ingen av dem tro att inte många i kyrkan och samhället ser hur de
agerar. Låt ingen av dem tro att de uppbär respekt för sitt agerande.
Låt inte Antje Jackelén tro att hennes image inom religionsdialog är
trovärdig. Hon står inte upp för den när det gäller. Efterträdaren får
oändligt mycket att försöka återbygga som raserats under hennes tid i
ämbetet.

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/revidera-och-uppdatera-guds-vagar

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/gor-tydligt-vilka-planer-som-finns-institutet

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/guds-vagar-forpliktigar-oss-att-motarbeta-antisemitism

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/har-judar-ratt-att-bli-horda-och-forstadda

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/vem-har-bestamt-att-ta-bort-stendahl-professuren

https://www.kyrkanstidning.se/ledare/en-fraga-om-professuren-vid-sti-som-behover-besvaras

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/stis-uppgift-ar-att-vara-ett-forskningscentrum

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/dialogen-pa-sti-har-forbytts-i-trialog

http://bloggardag.blogspot.com/2014/06/tro-henne-inte.html

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s