#5: Om teologi bortom politiken

Den här spaningen blir efter julens gudstjänster och mat helt kort. Inte primärt på grund av trötthet utan eftersom den egentligen rör en icke-fråga i kyrkans värld.
Det är lätt att tänka på den kyrkliga verkligheten som tudelad. Å ena sidan har vi nyss firat advent och själva juldagarna i Svenska kyrkans församlingar. Det är kanske inte så ofta man möter den fasta, beredelse och rannsakan som idealiskt skulle få fördjupa glädjen i att återigen få fira inkarnationens mysterium. Men december är ändå den månad då Svenska kyrkans nära relation till det svenska folket blir som tydligast. Tusentals människor söker sig under adventshelgerna, Lucia och jul till kyrkorna för att delta i gudstjänster och framför allt för att höra tidens särskilda musik. Det är särskilt kyrkomusikens stora tid på året. I både storstad och landsbygd fylls kyrkor till bredden för att höra julens stora körverk eller för möjligheten att få sjunga de mest älskade sångerna tillsammans.
Samtidigt finns en pseudovärld som främst befolkas av diverse röster i sociala medier och några få människor på ledarredaktioner. Så kallade ”troll” eller ”drev” främst på Twitter spelar minimal betydelse för dem som inte är aktiva i mediet, men de förefaller ibland utgöra själva livsnerven för understimulerade opinionsbildare. I den senare världen blev det en stor sak att kontot ”Limhamns kyrka” skickade ut en tweet om klimataktivisten Greta Thunberg som en ”efterträdare” till Jesus från Nasaret. Genast skiljer sig den politiska opinionsbildningen i två delar. Vissa i den s k ”högern” kritiserar tilltaget, utifrån en kritik av Svenska kyrkans sekulära ”marxism” eller vänsteraktivism. Det kan förstås också handla om tveksamhet till den hårda PR-hysterin kring ett barn som enligt sina föräldrar har en rad allvarliga diagnoser. Är det rimligt att pumpa upp henne som global ikon för klimatomställning? Många i den s k ”vänstern” prisar tanken på att alla människor av god vilja kan anses vara efterträdare, eller förhoppningsvis efterföljare, till Jesus.
Frågan vore egentligen meningslös att nämna om det inte vore för att den väcker insikter om de kyrkliga 50-talisternas stora misslyckanden. Med andra ord, det finns något att lära av fenomenet inför framtiden. Den bakomliggande historien behöver inte upprepas, för den är redan välkänd. 1968 fanns en liten grupp tämligen välkammade men också tämligen bortskämda unga män som älskade tanken på ett revolutionärt uppbrott från de prästhem de själva fötts in i. I vågen efter dessa patriarker, bland dem KG Hammar, Martin Lind och Carl Henrik Grenholm, kom sedan en våg av främst kvinnor födda på 1950-talet som för tio år sedan började nå fram till ledande positioner i Svenska kyrkan. Flera av dem var ännu nostalgiskt besjälade av ungdomstiden under 1970-talet och de skulle nu etablera studentårens drömmar och slagord inom den rika och möjligen inflytelserika Svenska kyrkan. Kanske fångar ingen enskild trycksak drömmarna lika tydligt som pamfletten ”Tro – en politisk kraft”, utgiven av Verbum 2014. Med liberalen Erik Helmerson som ett sorts förkläde målar några koryféer ur Broderskapsrörelsen (med svans) – Antje Jackelén, Sofia Camnerin, Peter Weiderud, Marie Demker, Anders Mellbourn, mfl. – upp sitt avståndstagande från en typiskt liberal åtskillnad mellan religion och politik.
Under drygt 5-7 år har medierna sedan ständigt matats av diverse mer eller mindre djupsinniga politiska ställningstaganden, från Svenska kyrkan, från Antje Jackelén eller från Sveriges Kristna Råd. Förmågan att i media levandegöra vad kristen tro och kristet liv är har samtidigt nästan totalt försvunnit. Den som inte möter Svenska kyrkan i sin vardag kan alltså utifrån medierna få bilden av att samfundets själva livsmål är att proklamera en dagspolitik som aldrig någonsin avviker från vad en typisk miljöpartist eller medlem av det socialdemokratiska Tro och Solidaritet troligen tycker. Många ideal låter åtminstone på pappret lovvärda och empatiska, men som uttryck för kristendom blir det totalt sett en oändligt tunn soppa. Ingen annan än just Antje Jackelén har givit en lysande beskrivning av hur tröttsamt det är för en troende människa att i längden behöva uthärda just denna typ av budskap. I en artikel från 2001 som för några månader sedan syntes i kyrklig debatt skriver hon om sin egen tid som präst i en förortskyrka. Så här skriver Antje:
Gud gick möjligen an, men att föra Kristus på tal hade nog inneburit att dörren på glänt hade stängts illa kvickt. Möjli¬gen Jesus då, men knappast som frälsare eller försonare, utan mera som exempel. Exempel på vad? På den tiden var det nog främst Jesus som outsider-vän, en radikal Kristus, vänsterorienterad, antikapitalistisk, anti-militaristisk osv.; sedan kom Jesus som flykting och fattig, Jesus som homosexuell eller transvestit. Dessa slagord karikerar en längre utveckling som på sätt och vis fjärmat Jesus Kristus allt mera från dem som utgör majoriteten av kyrkobesökarna. Jag minns mannen som klagade ”Jag är så innerligt trött att hela tiden få Jesus presenterad som en mönster-socialist”, och kvinnan som hotade: ”Får jag höra en julpredikan till, där poängen är att Jesus var flykting, då reser jag mig och går.”

 

En nutida läsare ser att klimatfrågan inte hade slagit igenom 2001. Det senaste halvåret är det nämligen mer troligt att Jesus framstår som klimatkämpe, som i Limhamns tweet. Många aktiva och mer passiva men betalande medlemmar i Svenska kyrkan känner just en sådan vilja att resa sig och slippa höra fler slagord när Twittervärlden hugger in i frågan om ”Limhamns kyrka”. Ett resultat av en politiserande kommunikation som tappat bort själva livsnerven av kristen tro syntes i julaftonens Svenska Dagbladet. Susanna Popova ger där ”Bibeln” i en syrlig julklapp just till Jackelén:

 

Bästa Jackelén
som älskar samhällsscen,
du borde lämna politiken
lyssna till musiken:
När juldagsmorgon glimmar,
läs Bibeln några timmar.

 

Med tanke på temat Jackelén och kyrkomusiken finns det en särskild knorr i satirrimmet. Självklart kommer många röster i Svenska kyrkan i dikten se ett elakt sinnat försök att tysta kyrkan som samhällsröst. Men den typ av reaktioner kan också tas som intäkt för att just Jackelén missar något väsentligt när hon i Dagens Samhälle vill visa att alla hennes ställningstaganden är grundade i tron och Bibeln. Hon framför där en sorts käpphäst om att man i offentligheten inte kan tala teologins språk om Jesus, utan måste argumentera på mer allmän grund (som från barnkonventionen). Men särskilt i marknadsföringstider blir inställningen nästan helt felaktig. Visst finns det många sammanhang där tro avfärdas som ”sagor” men kyrkans och en ärkebiskops hela relevans i samhällsdebatten vilar ändå på att föra fram evangeliet och att lyckas peka bortom sig själv till Kristus. Utan ett igenkännbart teologiskt språkbruk undermineras denna trovärdighet och därmed kyrkans offentliga relevans. I kombination med en igenkännbar partipolitisk grundhållning, i det som sägs och inte sägs, blir annars resultatet med nödvändighet julrim av Popovas stil.

 

Låt oss nu återvända till frågan om Limhamn. Det är väl känt att kontot huvudsakligen drivits av komminister Helena Myrstener. Hon har också synts debattera olika typer av kyrkliga frågor från en tydligt vänsterpolitisk agenda. Det finns ingen större anledning att ha synpunkter på vad hon skrivit, eller hur hon har gjort det. Flera artiklar verkar ha kommit i viss känslomässig affekt, men de driver en konsistent och klar hållning – befriat från fjäsk för makthavare inom kyrkan. Det är värt respekt. När nu det omdebatterade kontot ”Limhamns kyrka” inte längre ska brukas aktivt kan alla de som uppskattat hennes inlägg istället följa hennes Twitterkonto i eget namn. Det är utmärkt. Det är mycket bättre att hon inte framför sina åsikter under det knepiga namnet ”Limhamns kyrka”. Kyrkobyggnader har inga Twitterkonton. Möjligen kan frikyrkoförsamlingar använda uttrycket kyrka som benämning på en församlingsgemenskap men det blir otydligt och inkonsekvent i Svenska kyrkans sammanhang. Antingen utgör ett konto en officiell kommunikationskanal för en församling, ett pastorat eller stift, eller också bör präster, biskopar och andra företrädare avstå från att själva twittra i samfundets eller församlingens namn.

 

Huruvida kontot skapat ett ”högerdrev”, eller åtminstone livlig kritik, på Twitter är knappast en central fråga i sammanhanget när det stängs ner. Det viktiga här är istället att minnas Antje Jackeléns analys av hur politisk slagordsförkunnelse, hur angelägen den än kan tyckas vara, ofta skapar ett främlingsskap från majoriteten av både gudstjänstbesökare och medlemmar i Svenska kyrkan. Särskilt tydligt kan det tänkas bli i det burgna Limhamn med sina många fina villor ned mot havskusten. Beslutet att lägga kontot Limhamns kyrka i malpåse tycks vara fattat av ledningen för Malmö pastorat, även om kyrkoherden i media inte vill erkänna ett ansvar i frågan. Pastoratet leds ytterst av den socialdemokratiske trotjänaren Claes Block, en betydligt mer handlingskraftig man än kyrkoherden. Personalen i Limhamn har tidigare tydligt uttryckt sin kritik mot att Block plockade bort den tidigare kyrkoherden Anders Ekhem. Biskopen Johan Tyrberg har tydligen tidigare fört samtal med församlingsherden Jonas Persson, f ö både vänsterpartist och son till gamle dogmatikprofessorn Per Erik Persson, om kommunikationen via Twitter. Tyrberg har också i ett aktuellt uttalande pekat på precis samma fenomen som Antje Jackelén gjorde i sin artikel. Med språklig precision och djup pastoral erfarenhet påpekar han just den elitism och nonchalans som lätt blir följden av s k ”intellektuell” slagordskristendom.

 

Myrstener upplever säkert inte att kritiken är berättigad. Många i hennes generation och politiska krets upplever sig per definition som en sorts företrädare för ett folkligt perspektiv, mot gamla ”eliter”. Men man kan undra hur hennes kommunikation via Twitter har varit anpassad att väcka förtroende hos den församling i Limhamn som hon är satt att tjäna. Om det sista råder säkert skilda meningar och gränsdragningarna är ofta svåra att göra. Kanske har hon varit för fokuserad på positiv respons från dem som uppskattat hennes stil och tänkt för lite på dem hon skapar främlingskap till. En stor risk som präst är alltid att man blir så förtjust i sin egen hållning att den till slut skymmer evangeliets väg från Kristus till församlingens medlemmar. En sådan risk är dock på intet sätt enbart knuten till en ”politisk” typ av förkunnelse. Varje präst, och biskop, behöver arbeta med självrannsakan i dessa avseenden.

 

Tragiken i den efterföljande mediala soppan är hur paradigmet ”tro är politik” samspelar med en viss vänsterpopulism – och därmed lever i ömsesidigt beroende och ständig polemik med högerpopulism. Vare sig en KG Hammar eller en Antje Jackelén har tvekat att plocka egna mediala poänger även när det skett på andra kristnas bekostnad. Att de själva har fått good will i media har för ofta varit viktigare än att förklara för ex. journalister hur seriösa teologer med andra perspektiv än deras egna också gör kyrkan och samhället viktiga tjänster. När röster inom gamla Broderskap, liksom Anders Lindberg vid Aftonbladets ledarredaktion, på Twitter försökte skapa ett drev mot Johan Tyrbergs uttalande i frågan visar det på två saker. För det första vet en röst som Lindberg knappt ett skvatt om pastorala bedömningar och om förhållandet mellan en biskop och en präst. Han vet inte bättre än att tro att det handlar om yttrandefrihet för Helena Myrstener, vilken verkligen ingen har ifrågasatt. För det andra minns vi hur Aftonbladets ledarredaktion från och under Helle Kleins ledning ständigt drivit diverse kampanjer för att hänga ut präster och teologer som Klein inte uppskattar. Hon har heller aldrig i grunden förstått kyrkan, för hon är för upptagen med sin egen roll som opinionsbildare, polemiker och politiskt aktiv. Gissningsvis är det fortfarande Klein som drar i trådarna när Aftonbladet ska in och rota i kyrkliga frågor. Hon är bland annat nära vän till Mats Hermanssons fru Ylva Liljeholm. Då domprost Hermansson ville skapa medial kampanj och driva bort sin biskop Sven-Bernhard Fast var det mycket lätt gjort att få upp Aftonbladet på banan. Möjligen sökte Helle nu orkestrera ett nytt angrepp på Tyrberg tillsammans de gamla kollegorna på bladet, men tiden för sådant är förbi.

 

Det Lindberg och andra rimligen inte förstår är hur parodiskt det blir när de återkommande ska ut och dreva till förmån för domprost Mats i Visby eller nu Myrstener – som var skribent hos Klein i Seglora Smedja. De vill så oändligt gärna tro att frågan handlar om en politisk reaktionär våg som vill krossa en progressiv kyrka. Så ser det förstås kanske ut på Twitter, eftersom deras favorithatobjekt till höger ofta är snara att kritisera kyrkan. Men för oss som dagligen lever i den är knappast problemet att en Mats H eller Myrstener skulle vara för progressiva. Det handlar definitivt inte heller om humor, ett begrepp som plötsligt slängs in i leken. Problemet med domprosten är att han är en uppenbart oskicklig ledare och kyrkoherde, som gör klantiga saker och inte kan hålla sig till sanningen. Han kunde säkert göra kyrkan en bättre insats i någon roll som inte inbegrep en administrativ ledningsfunktion. Problemet med twittrandet från Limhamn rör dels kyrkosyn och möjligen ett tveksamt pastoralt omdöme. Men vare sig församlingen i Visby eller i Limhamn utgör någon central plats i Svenska kyrkan. Vad som händer i dem rör egentligen enbart de lokala församlingsmedlemmarna. De blir däremot till symboler i ett pågående politiskt spel om Svenska kyrkan, inte minst genom kontakter till Klein och AB ledare.
En person som Antje Jackelén, som har Aftonbladets öra, hade förstås kunnat försöka tala teologi och kyrka med en person som Anders Lindberg. Kanske hade hon kunnat visa på hur spännande ett liv i gemenskap med Kristus och andra kristna kan vara. Hon hade kunnat påtala hur många och stora viktiga frågor det finns att bevaka och analysera inom Svenska kyrkan, något som förstås också hade inneburit en journalistisk granskning av hennes eget ledarskap. Men hon nöjde sig med att på Twitter markera en avvikande tendens i frågan från den relevante tillsynsbiskopen Tyrberg.

 

Att peka på Maria Ludvigsson i SvD som en röst framåt kommer knappast att blidka någon av vänsterdebattörerna. Men i frågan om Limhamn visar hon under rubriken ”Greta är inte Jesus” på den enda enande vägen framåt, att fokusera på kristendomens verkliga kärna. Att det för vissa säkert framstår som högerpropaganda att vilja tala om centrala dogmatiska frågor säger mycket om vilken kyrka 50-talisterna har skapat under det senaste decenniet – åtminstone i media. Men i kommande ärkebiskopsval kommer det liksom inför biskopsvalet i Stockholm att höras längtande rop på en person som kan och vill tala om Gud, som har ett bärigt religiöst språk och som kan hjälpa och styrka oss andra i vår ständigt falnande relation till Kristus. Svenska kyrkan kommer säkert även efter 50-talisterna fortsätta vara en mer närvarande medial röst än tidigare, men de kommande åren behöver handla om att hitta en teologisk plattform som både ger tron näring och som inte kan placeras in på skalan mellan höger och vänster.
Lästips:

https://journals.lub.lu.se/STK/article/view/6874/6516
https://www.dagen.se/nyheter/kyrka-slutar-twittra-efter-hard-kritik-1.1245346
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kyrkans-jul-tweet-kritiseras
https://www.expressen.se/kvallsposten/kyrkans-tweet-orsakar-storm/
https://www.expressen.se/kvallsposten/nu-lamnar-limhamns-kyrka-twitter-efter-kritikstormen/
https://www.sydsvenskan.se/2018-12-06/efter-kritiken-limhamns-kyrka-slutar-twittra
https://www.dagen.se/nyheter/kyrkans-kalenderlucka-vacker-stor-kritik-1.1242831
https://www.nsk.se/2018/12/05/limhamns-kyrka-star-for-fralsartweet/
https://www.svd.se/kyrka-slutar-twittra-efter-omtalat-greta-inlagg
https://www.aftonbladet.se/ledare/a/yvwPnE/lyssna-pa-greta–annars-dor-vi
https://www.varldenidag.se/nyheter/klimataktivist-utsedd-till-jesu-eftertradare/reprlc!azLMzcU5e1iQLFd0e2dA/
https://www.svd.se/greta-ar-inte-jesus

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s