Behovet av ökad kunskap om kyrkans tradition och teologi är i sanning skriande. Detta blev uppenbart när nationell nivå skulle försöka informera om reformationen under jubileumsåret 2017.
Bland annat producerades ett antal filmer, där stora resurser lagts ned på spexiga animeringar men inget, uppenbarligen, på sakgranskning av det som förmedlades. Martin Berntson, professor vid Göteborgs universitet och en av de stora kännarna av reformationshistorien, tvingades konstatera:
”Frågan är […] vad som händer när den som blivit nyfiken på innehållet i filmerna börjar gräva djupare i ämnet, och inser att man faktiskt visst fick ”tala om Gud” före Luther och att reformationen inte har haft någon större betydelse för nutida svensk allsång. Vad händer när den nyfikne inser att den bild av katolicismen som ges i filmerna vilar på en ålderdomlig stereotyp? Risken är överhängande att Svenska kyrkans budskap då kommer att betraktas som hyckleri. […] Jag tror att ärkebiskop Antje Jackelén hade helt rätt då hon vid en föreläsning vid Göteborgs universitet förra veckan menade att inte heller kyrkan varit förskonad från de fyra P:na: ”Polarisering, Populism, Protektionism och Post-truth”.
Ja, tyvärr har kyrkans förvaltningsstruktur i Uppsala och ärkebiskopen blottat ett förakt för sakkunskap i sin iver att nå igenom mediebruset med sina utspel. De fyra P:na fäster dessvärre även vid mycket annat som kommer från nationell nivå, vilket troligen är ett skäl att ärkebiskopen Jackelén trummar ut sin slogan – bättre att först beskylla andra, än att behöva stå till svars själv. Den självkritik hon snuddade vid i Göteborg ska hon dock ha all heder av.
Maria Schottenius och Ulla Gudmundson har bägge under 2018 försökt diskutera teologi med ärkebiskopen, men det har visat sig svårt. Jackelén verkar hellre med sin stab av informatörer vilja plocka snabba poäng med slagord, och Uddo är inte ensam i sin uppfattning att Schottenius och Gudmundson blev onödigt snorkigt bemötta från ärkebiskopstronen och dennas fruktade twitterpiska. Gudmundson gjorde rätt i att framhärda att teologisk reflektion behövs:
”Vad som behövs är inte okritiska twitterapplåder och polemiska angrepp utan ett levande, sökande, folkbildande, kritiskt, ”herraväldesfritt” teologiskt samtal om de obesvarade frågorna.”
Dessbättre ser det mycket ljusare ut ute i stiften. Västerås domkyrkoförsamling har i år invigt en imponerande Rudbeckiusutställning och biskopen Mogren har visat sig inte ovillig att sätta sig in i, och sprida kunskap vidare kring, sakområden i stifts teologiska och kyrkliga historia. Detta bland annat med en längre artikel i Västmanland läns tidning.
Även från Karlstad har man riktad kritik mot central populism och bildningsförakt. Biskopen Dalevi har tagit hjälp av professorn i kyrkohistoria Otfried Czaika, för att försöka rycka upp stiftets präster kunskapsmässigt. De bägge varnar i Kyrkans tidning 1 november för en ”infantilisering” och förytligande av det teologiska samtalet. ”Det är tid för fördjupning” menar man. Låt oss hoppas att deras väktarrop väcker en och annan i Uppsala.
Men det vore fel att lägga all skuld för förytligandet på nuvarande ärkebiskop. I närmare ett decennium har missnöjet med kunskapsbrist och dålig kunskapsförmedling på nationell nivå yttrat sig från såväl församlingar som enskilda. Journalisten Brita Häll skrev redan 2011:
”Viktiga forskarsamtal når inte ut till folket. Detta är ett klassiskt problem för forskarvärlden i stort. Men allvarligt just när det gäller Svenska kyrkans forskningsenhet, eftersom poängen med att den finns är att den ska stimulera och stödja kyrkan i dess teologiska reflektion. Då är förmågan att kommunicera utåt avgörande.”
Denna kritik mot den så kallade ”forskningsavdelningen” på Kyrkokansliet borde manat till självkritik, men i stället kom den gången ett lika tvärsäkert som besynnerligt svar från avdelningens Cristina Grenholm och Ann-Louise Eriksson:
”Till våren kommer en helt ny typ av pedagogisk hjälp för levande teologi i församlingarna, så att vi förenklar för många att utifrån sin egen tro och erfarenhet delta i det gemensamma gudspratet.”
Eftersom det häfte man nämner verkar ha gått spårlöst förbi kan det vara skäl nog att påminna sig om kommunikén, inte minst för att det innehåller för svenska språket helt nya ord, såsom ”gudsprat”, och managementfloskler såsom ”levande teologi”. Man gnuggar verkligen sina ögon vid påståendet att ”vi förenklar för många att delta med gudsprat”. Detta tycks röja ett betydande kunskaps- och människoförakt – varför bedöms inte ”många” och ”folket” kapabla att tala och tänka teologi? Varför måste deras kunskap och erfarenheter på förhand stämplas som ”gudsprat”, och varför måste påstås att ”gudspratets genre är varken monologen eller replikskiftet” (inget svar ges på vad alternativet till att tala med varandra skulle vara).
Det är denna von oben-attityd från halvlärda vi måste bort ifrån, lyss i stället till kloka ord från Berntson, Dalevi och Czaika! Kyrkfolkets tro, lära och praktik är teologi, ”gudsprat” får Eriksson och Grenholm ägna sig åt på fritiden. Den senare har med viss framgång dock tidigare försökt lägga ner teologin på Karlstads universitet, så Dalevi och Czaika har all anledning till den oro de nu uttrycker. Kunskapen är hotfull för vissa, så mycket står klart.
Låt det nya kyrkoår som börjar 1 advent 2018 bli början på ett riktigt samtal om kunskap, bildning och reformation! Låt 2019 bli ett första teologins år, där församlingarna och stiften tar täten!
Länkar:
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/kortfilmer-praglade-av-relativiserande
https://www.dn.se/kultur-noje/maria-schottenius-kyrkan-maste-tala-tydligare-om-tron-pa-mirakler/
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/nu-behovs-levande-samtal-om-teologi
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/inte-bara-jag-som-tycker-det-ar-tyst-i-svenska-kyrkan
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/501-ar-av-reformation-nu-ar-det-tid-fordjupning
Uddo spanar: Kyrkliga nyheter 