#1: Svartvik, STI och lojalitetskultur

”Det gångna året har vi har bokstavligen stått vid Jespers sida när han under förödmjukande former tvingats tömma sitt arbetsrum och sin lägenhet i Jerusalem. Vi har sett honom kämpa i en kafkaliknande process där Kyrkan, Lunds Universitet och STI alla hänvisar till varandra och friskriver sig själva från ansvar.”

”Klart är att STI nu inte har den kompetens som de tidigare berömt sig att ha i frågan om judisk-kristen dialog. Dessutom har de behandlat en värdefull medarbetare mycket, mycket illa. Lunds Universitet har förlorat en framstående tänkare och pedagog som främjat kunskapen om kristendomens judiska rötter. Hur kan det vara strategiskt riktigt att avsluta en professors-tjänst i ”religionsteologi” i dessa tider ?
Jesper Svartviks uppsägning skadar förtroendet för Svenska kyrkans engagemang i kristen-judiska relationer. Vi upplever att det fattas mycket i förståelsen av komplexiteten i judisk-kristna relationer på central nivå i Svenska kyrkan och på lokal nivå på STI här i Jerusalem.”

”Vi känner oss frågande inför STI:s agerande. När vi vänt oss till STI för att förstå vad som hänt har vi fått ett kortfattat och ganska avvisande svar som tekniskt hänvisar till personalrotation. För oss handlar det om mer än personalrotation. Förtroende att samtala kring känsliga frågor som tagit år att arbeta upp har förstörs. Vissa av oss vill inte längre fortsätta kontakten med STI under nuvarande förhållanden.”

Citaten finns i artikeln ”Förtroendet att samtala kring känsliga frågor har förstörts” på KT debatt, skriven av åtta judiska medarbetare till Svenska teologiska institutet i Jerusalem. Bakgrunden är att den nationella nivån i Svenska kyrkan på nytt skjutit sig själv i foten. Avskedandet av professor Jesper Svartvik från STI tar möjligen högsta pris i de senaste årens långa rad av meningslöst maktspel och strategiska misstag. Processen raserar både kompetens och förtroende, särskilt för dem som leder Svenska kyrkan.
Kyrkokansliet i Uppsala har under flera år arbetat med att lansera en ny inriktning för arbetet vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Cristina Grenholm har i sin roll som ”chefsteolog” tillsammans med utrikeschefen Erik Lysén gång på gång rest till Jerusalem och arbetat med nya policydokument. Riktningen har varit klar. Institutet skapades en gång för att på plats i Israel kunna föra teologisk dialog med företrädare för judisk tro. Denna inriktning ska nu tonas ned. Målet är att kontakter med islam ska spela en större roll i verksamheten. Samtidigt ska fokus på djupgående teologiskt arbete ersättas med mer allmänna diskussioner om religioners plats i samhället och i regionens politiska konflikter. STI ska framöver istället fungera mer som en ”hub” för tillresande grupper. De ska med STI som bas kunna uppleva Jerusalem på ett sätt som bekräftar kyrkokansliets generella politiska hållning. Kyrkostyrelsens resa i september var ett typiskt exempel på sådana resor.

Professorn Jesper Svartvik är idag den svenske teolog som har störst kompetens och erfarenhet av teologisk dialog med andra religioner. Han är lärjunge till Göran Larsson, STIs legendariske direktor (1979-1993) fram till den dag då han tvingades bort från tjänsten. Nu har samma öde drabbat Svartvik, sedan 2009 den första innehavaren av Krister Stendahls professur i religionsteologi vid Lunds universitet och STI. Det är inte heller någon hemlighet att Svartvik försökt värna respekten både för det egentliga teologiska arbetet och för den unika betydelsen av de judisk-kristna relationerna. Dragkampen har pågått under lika lång tid som Grenholm och Lysén drivit sin inriktningsförändring. I ett omtalat brev skrev Svartvik för några år sedan med hänvisning till Bamse: ”Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll.” Ordet ”snäll” har tyvärr knappast aldrig använts om de inblandade cheferna vid kyrkokansliet.

Kyrkokansliet gjorde 2015 en briljant rekrytering av ny direktor till STI. Åtminstone var den i linje med inriktningsförändringen. Religionshistorikern Maria Leppäkari var inte bara en akademiskt meriterad forskare utan också en ung och energisk kvinna. Länkarna nedan visar tydligt hur fokus låg på hennes ”förståelse” för samspelet mellan religion och politik. Misstanken mot akademisk teologi blir också tydligt, både hos henne själv och Erik Lysén. Leppäkari är nämligen inte teolog utan arbetar med religion utifrån sociologiska, statsvetenskapliga och ekonomiska teorier. Hennes forskning har också mer handlat om judisk nationalism än om positiv dialog med judisk tro.

Leppäkari har också fler strängar på sin lyra än forskning. I början av 2018 författade hon en (enligt uppgift) 14 sidor lång anklagelseakt mot sin kollega Jesper Svartvik och skickade den till kyrkokansliet. Ett par veckor senare meddelade generalsekreteraren Helen Ottosson Lovén Lunds universitet att Svenska kyrkan ville ”omförhandla” samarbetsavtalet kring Svartviks tjänst. Svartvik anklagas bl. a. för att ha haft för låg närvaro i Jerusalem och därmed ha fått ut för hög ersättning för sina levnadskostnader och boende i staden. Till saken hör att han lidit av en svår ögonsjukdom under senare år och varit ordinerad att inte genomföra flygresor. Huvudpersonen gavs själv inte möjlighet att försvara sig mot anklagelserna, eller ens att läsa akten. Först då Svartviks fackförbund började kräva fram anklagelserna ska dokumentet ha gjorts offentligt. Förhoppningsvis kan nu vem som helt begära fram det från kyrkokansliet i enlighet med offentlighetsprincipen.
Ordförande i Svenska kyrkans (nästan helt insomnade) teologiska kommitté är Johanna Gustafsson-Lundberg. Hon ingår även i ledningsgruppen för Centrum för Teologi och Religionsvetenskap i Lund. Denna ledningsgrupp visade under våren 2018 sin lojalitet med kyrkokansliet och skickade Leppäkaris anklagelser vidare till Lunds universitets centrala disciplinkommitté. Syftet var att på central nivå nagla fast anklagelser om trolöshet mot Svartvik, för att därefter kunna avskeda honom. Ledningen hade dock framfört grundlösa anklagelser. De tvingades istället hävda ”arbetsbrist” när Svenska kyrkan drog in finansieringen till professuren, trots att Svartvik måste kunna ges många andra uppgifter vid arbetsplatsen. Svartvik konfronterades istället under hösten 2018 med ”ett bud han inte kunde refusera”. Han tvingades alltså säga upp sig mot någon form av ersättning. Processen är förnedrande genomförd av både kyrka och universitet men visar på hur starka mobbnings-, utstötnings- och lojalitetsmekanismerna är i båda organisationerna. Upplägget är att Svenska kyrkan inte behöver ta ansvar för uppsägningen och att Lunds universitet kan skylla på indragna bidrag från kyrkan.

Vem är då ansvarig? Vilka är motiven?
Ansvaret är utspätt i en lång kedja. Grenholm och Lysén har under lång banat marken för en inriktningsförändring bort från Svartviks och STIS inriktning. Leppäkari tog på sig rollen att skriva samman anklagelserna mot sin kollega. Hon drog sig inte för att använda Svartviks medicinska oförmåga att resa till Jerusalem. Lysén och Ottosson Lovén valde att ensidigt ställa sig bakom Leppäkari och skicka anklagelserna vidare, utan att föra dialog med Svartvik. Gustafsson Lundberg och prefekten Alexander Maurits i Lund höll till slut i yxan, även om de först sökte lägga ansvaret på central nivå vid universitetet.

Helene Egnell vid Centrum för Religionsdialog i Stockholms stift, dvs. hos biskop Eva Brunne, kommenterar den 26 oktober ärendet på sin öppna Facebook : ”En av de sorgliga och oroande sakerna med detta är att såvitt jag förstår har hela biskopsmötet inklusive ärkebiskopen kraftfullt motsatt sig denna behandling av Jesper – men de har tydligen ingenting att säga till om…”. Egnell och andra röster resonerar i samma tråd om bristande ledning och styrning, avsaknad av vision för STI samt bristande förståelse för judisk-kristen teologi i Svenska kyrkan som skäl för händelsen. Egnell tror att skulden måste ligga hos kyrkostyrelsen, eftersom hon inte vill tro att illvilja hos biskopar eller tjänstemän i Uppsala skulle vara orsak.
Denna förklaring är dock helt osannolik. Kyrkostyrelsen går aldrig någonsin emot ett enigt biskopsmöte och informeras mycket lite om personella och operativa beslut vid kyrkokansliet. Andra insiders har hävdat att ärkebiskopen skulle vara överspelad i frågan, att hon ställts inför fullbordat faktum eller att hon är relativt lätt att runda för tjänstemän på chefsnivå. Sannolikheten för att Svenska kyrkan skulle ha sagt upp avtalet utan hennes godkännande är dock obefintlig. Oavsett hur Antje Jackelén själva ser på uppsägningen har hon inte försökt förhindra den. Hon och generalsekreteraren är tillsammans ansvariga för att Svenska kyrkan utan dialog med Svartvik valt att ställa sig bakom Leppäkaris hemligstämplade anklagelser.

Ytterligare en person förtjänar att nämnas.
Erika Brundin förnekar i media att uppsägningen av Svartvik skulle handla om en konflikt kring bristande respekt för judendom. Brundin är informatören som snabbt avancerade till att nå näst högst rang i kyrkokansliet. Även om hon har fått lämna en omfattande chefstjänst är hon ännu ställföreträdande generalsekreterare. Ottosson Lovén borde dock förstå olämpligheten att skicka ut just Brundin som talesperson i frågan. När Leppäkari skrev sina anklagelser fanns Brundin på plats i Jerusalem, som medföljande till maken Tomas. Broderskaparen herr Brundin fungerar som Margot Wallströms ”speciella sändebud” (ej erkänd av Israel) och är politisk chef vid generalkonsulatet i östra Jerusalem. Brundins lojalitet med UD och dess nuvarande politik är välkänd. Tydligen tycks hon inte förstå att hennes agerande som en sorts medial ”Bagdad Bob” perfekt illustrerar anklagelsen om bristande förståelse för komplexiteten i judisk-kristna relationer i Uppsala.
Att Leppäkari skulle ha författat sin akt utan förberedande kontakter med åtminstone någon ur trion Lysén, Grenholm eller Brundin förefaller helt osannolikt. Hela planen är systematiskt uttänkt och konsekvent genomförd, med målet att avlägsna Svartvik. Har då någon eller flera av dessa tjänstemän agerat illvilligt? Drivs de av antisemitism eller är ointresserade av dialog med judendom? Nej, inte direkt. Däremot är deras huvudfokus inte teologiska frågor utan den politiska konflikten med Israel. Svenska kyrkan har liksom Wallström och vännerna på UD trott sig nå framsteg genom aktivistiska utspel till förmån för det palestinska ledarskapet. Alla inblandade kan säkert acceptera att Svartvik har en mindre ensidig hållning än de själva. Det kan nog också finnas tolerans för att alla inte tillhör deras egen gemensamma rödgröna maktsfär. Men man är ovan och inte road av personer som likt Svartvik vågar stå för sin hållning och faktiskt också yttrar kritik mot de egna ambitionerna. Det ingår i kyrkokansliets organisationskultur att visa blind ”lojalitet” mot personer högre i rang. Man har nu tröttnat på Svartvik och ser hans närvaro vid STI som ett problem för den nya inriktning man sjösätter.
Det är kanske inte konstigt om Leppäkari vill vara ensam dam på täppan på STI, utan en högre meriterad forskare och dessutom en riktig teolog på plats. Men det är knappast moraliskt rimligt att hon skickar anklagelseakter för att bli av med sin kollega, istället för att ta konflikten med honom själv. De uttalanden som refereras i den först citerade artikeln och hennes svar till den är lika osympatiska. Uppenbarligen är hon ointresserad av relationerna till STIs egna ideella medarbetare och räds inte att tala osanning till dem. Svartvik har inte försvunnit på grund av ”personalrotation” utan för att hon aktivt arbetat för att bli av med honom. Uppenbarligen kommer inte heller verksamheten vid STI fortsätta utan förändring. Man har ju inte längre kvalificerad teologisk kompetens och direktorn behandlar de ideella judiska medarbetarna på ett oärligt och föraktfullt vis. Paul Widén visar dessutom på sin blogg att Svartviks porträtt snabbt som attan åkte ned på STI, men någon avtackning fick han inte efter 10 års tjänst.

Grenholm, Lysén, Brundin, Ottosson Lovén, Jackelén, Gustafsson Lundberg och Maurits kan säkert alla argumentera för att de personligen inte har ansvaret för Svartviks uppsägning. Men ingen av dem skulle kunna klara sig mot kritiska följdfrågor. Ingen av dem tycks heller haft den moraliska resningen att stå emot en process präglad av utstötning i bästa Stasistil, med hemlighållna anklagelsepunkter.
Resultatet är först och främst att STI inte har kompetens för sitt kärnuppdrag att bidra till initierad dialog med judendom. I en tid av grasserande antisemitism och hatbrott mot judar väljer Svenska kyrkan att avveckla sitt sökande efter de egna rötterna i judisk bekännelse. Just där går skiljelinjen mellan dagens ledning i Svenska kyrkan och de pionjärer som efter andra världskrigets antisemitism grundlade STI. Antje Jackeléns ensidiga agerande har tyvärr redan utraderat Svenska kyrkans möjligheter att vara en positiv diplomatisk kraft i den politiska konflikten. Först med en ny ÄB på plats kan Svenska kyrkan börja återskapa teologiskt och politiskt förtroende i förhållande till judendomen. Ingen tvivlar på Jackeléns avståndstagande från hatbrott mot judar, men tillsammans med sina chefstjänstemän har hon fastnat i en politisk aktivism utan möjlighet till reella framgångar. I tider av nöd prövas vännen. Ärendet med Svartvik visar att vare sig ärkebiskopen eller kyrkokansliet fruktar att rasera upparbetade relationer och förtroende. Hon är inte heller beredd att ta intern strid för judisk-kristen dialog. Istället ska den som stör kansliets lojalitetskultur plockas bort (med nästan vilka metoder som helst), men alla inblandade kan alltid undvika personligt ansvar genom att skylla på formalia. Den högsta ledningen för Svenska kyrkan saknar tyvärr moralisk kompass och respekt för individers integritet.

PS. När Svenska kyrkan i samma veva tillsätter en ny prästtjänst vid STI ges den till Johan Engvall, kyrkoherde i Solna. Vem är han gift med? Ker(s)tin Kyhlberg Engvall, avskedad vice VD vid Verbum media. Under sin tid i bolaget fungerade hon som förbindelselänk mellan kyrkokansliets chefer och bokutgivningen samt Kyrkans tidning. Inget passerade hennes ögon som inte gänget av ledande kyrksossar ville ge offentlighet. Men nästan ingen ville köpa och betala för sådant material, därför fick Kerstin till slut gå p g a uteblivna försäljningsresultat. Nu får hon åtminstone några år i Jerusalem. DS.
Länktips i ärendet:
https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/krister-stendahl-professur-laggs-pa-svartvik-slutar
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/fortroendet-att-samtala-kring-kansliga-fragor-har-forstorts
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/verksamheten-fortsatter-som-tidigare
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/stark-framtid-judiska-studier-vid-ctr
https://www.dagen.se/nyheter/svensk-teologiprofessor-i-jerusalem-slutar-efter-schism-1.1219848
https://www.dagen.se/nyheter/svartvik-bemoter-kritik-for-dalig-narvaro-frias-av-ansvarsnamnd-1.1222827
https://www.paulwiden.se/?p=4302#.W9cFOfZFzSE
https://kristenopinion.wordpress.com/2018/10/21/kyrkoledningen-mobiliserar-mot-israel/
http://uskontotiede.fi/verkkoantologia/439-2/
https://www.dagen.se/hon-blir-ny-direktor-i-jerusalem-1.350227
https://www.dagen.se/livsstil/hon-arbetar-for-forstaelse-i-mellanosternkonflikten-1.917496
https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/ny-prast-till-svenska-teologiska-institutet-i-jerusalem
https://www.unt.se/familj/arbetar-for-en-battre-varld-3848454.aspx

Annonser

Ny blogg om kyrkliga nyheter

Efter ett par års närvaro på sociala medier är det dags för Uddo att börja blogga. Detta medger lite längre inlägg, nyhetstexter, granskningar, recensioner och inte minst värdefulla diskussioner med läsare.

Håll utkik efter inlägg om Svenska kyrkans ve och väl i ur och skur. Och sprid glädjebudet i alla kanaler och kyrkliga fora.

Amen.