#5: Om teologi bortom politiken

Den här spaningen blir efter julens gudstjänster och mat helt kort. Inte primärt på grund av trötthet utan eftersom den egentligen rör en icke-fråga i kyrkans värld.
Det är lätt att tänka på den kyrkliga verkligheten som tudelad. Å ena sidan har vi nyss firat advent och själva juldagarna i Svenska kyrkans församlingar. Det är kanske inte så ofta man möter den fasta, beredelse och rannsakan som idealiskt skulle få fördjupa glädjen i att återigen få fira inkarnationens mysterium. Men december är ändå den månad då Svenska kyrkans nära relation till det svenska folket blir som tydligast. Tusentals människor söker sig under adventshelgerna, Lucia och jul till kyrkorna för att delta i gudstjänster och framför allt för att höra tidens särskilda musik. Det är särskilt kyrkomusikens stora tid på året. I både storstad och landsbygd fylls kyrkor till bredden för att höra julens stora körverk eller för möjligheten att få sjunga de mest älskade sångerna tillsammans.
Samtidigt finns en pseudovärld som främst befolkas av diverse röster i sociala medier och några få människor på ledarredaktioner. Så kallade ”troll” eller ”drev” främst på Twitter spelar minimal betydelse för dem som inte är aktiva i mediet, men de förefaller ibland utgöra själva livsnerven för understimulerade opinionsbildare. I den senare världen blev det en stor sak att kontot ”Limhamns kyrka” skickade ut en tweet om klimataktivisten Greta Thunberg som en ”efterträdare” till Jesus från Nasaret. Genast skiljer sig den politiska opinionsbildningen i två delar. Vissa i den s k ”högern” kritiserar tilltaget, utifrån en kritik av Svenska kyrkans sekulära ”marxism” eller vänsteraktivism. Det kan förstås också handla om tveksamhet till den hårda PR-hysterin kring ett barn som enligt sina föräldrar har en rad allvarliga diagnoser. Är det rimligt att pumpa upp henne som global ikon för klimatomställning? Många i den s k ”vänstern” prisar tanken på att alla människor av god vilja kan anses vara efterträdare, eller förhoppningsvis efterföljare, till Jesus.
Frågan vore egentligen meningslös att nämna om det inte vore för att den väcker insikter om de kyrkliga 50-talisternas stora misslyckanden. Med andra ord, det finns något att lära av fenomenet inför framtiden. Den bakomliggande historien behöver inte upprepas, för den är redan välkänd. 1968 fanns en liten grupp tämligen välkammade men också tämligen bortskämda unga män som älskade tanken på ett revolutionärt uppbrott från de prästhem de själva fötts in i. I vågen efter dessa patriarker, bland dem KG Hammar, Martin Lind och Carl Henrik Grenholm, kom sedan en våg av främst kvinnor födda på 1950-talet som för tio år sedan började nå fram till ledande positioner i Svenska kyrkan. Flera av dem var ännu nostalgiskt besjälade av ungdomstiden under 1970-talet och de skulle nu etablera studentårens drömmar och slagord inom den rika och möjligen inflytelserika Svenska kyrkan. Kanske fångar ingen enskild trycksak drömmarna lika tydligt som pamfletten ”Tro – en politisk kraft”, utgiven av Verbum 2014. Med liberalen Erik Helmerson som ett sorts förkläde målar några koryféer ur Broderskapsrörelsen (med svans) – Antje Jackelén, Sofia Camnerin, Peter Weiderud, Marie Demker, Anders Mellbourn, mfl. – upp sitt avståndstagande från en typiskt liberal åtskillnad mellan religion och politik.
Under drygt 5-7 år har medierna sedan ständigt matats av diverse mer eller mindre djupsinniga politiska ställningstaganden, från Svenska kyrkan, från Antje Jackelén eller från Sveriges Kristna Råd. Förmågan att i media levandegöra vad kristen tro och kristet liv är har samtidigt nästan totalt försvunnit. Den som inte möter Svenska kyrkan i sin vardag kan alltså utifrån medierna få bilden av att samfundets själva livsmål är att proklamera en dagspolitik som aldrig någonsin avviker från vad en typisk miljöpartist eller medlem av det socialdemokratiska Tro och Solidaritet troligen tycker. Många ideal låter åtminstone på pappret lovvärda och empatiska, men som uttryck för kristendom blir det totalt sett en oändligt tunn soppa. Ingen annan än just Antje Jackelén har givit en lysande beskrivning av hur tröttsamt det är för en troende människa att i längden behöva uthärda just denna typ av budskap. I en artikel från 2001 som för några månader sedan syntes i kyrklig debatt skriver hon om sin egen tid som präst i en förortskyrka. Så här skriver Antje:
Gud gick möjligen an, men att föra Kristus på tal hade nog inneburit att dörren på glänt hade stängts illa kvickt. Möjli¬gen Jesus då, men knappast som frälsare eller försonare, utan mera som exempel. Exempel på vad? På den tiden var det nog främst Jesus som outsider-vän, en radikal Kristus, vänsterorienterad, antikapitalistisk, anti-militaristisk osv.; sedan kom Jesus som flykting och fattig, Jesus som homosexuell eller transvestit. Dessa slagord karikerar en längre utveckling som på sätt och vis fjärmat Jesus Kristus allt mera från dem som utgör majoriteten av kyrkobesökarna. Jag minns mannen som klagade ”Jag är så innerligt trött att hela tiden få Jesus presenterad som en mönster-socialist”, och kvinnan som hotade: ”Får jag höra en julpredikan till, där poängen är att Jesus var flykting, då reser jag mig och går.”

 

En nutida läsare ser att klimatfrågan inte hade slagit igenom 2001. Det senaste halvåret är det nämligen mer troligt att Jesus framstår som klimatkämpe, som i Limhamns tweet. Många aktiva och mer passiva men betalande medlemmar i Svenska kyrkan känner just en sådan vilja att resa sig och slippa höra fler slagord när Twittervärlden hugger in i frågan om ”Limhamns kyrka”. Ett resultat av en politiserande kommunikation som tappat bort själva livsnerven av kristen tro syntes i julaftonens Svenska Dagbladet. Susanna Popova ger där ”Bibeln” i en syrlig julklapp just till Jackelén:

 

Bästa Jackelén
som älskar samhällsscen,
du borde lämna politiken
lyssna till musiken:
När juldagsmorgon glimmar,
läs Bibeln några timmar.

 

Med tanke på temat Jackelén och kyrkomusiken finns det en särskild knorr i satirrimmet. Självklart kommer många röster i Svenska kyrkan i dikten se ett elakt sinnat försök att tysta kyrkan som samhällsröst. Men den typ av reaktioner kan också tas som intäkt för att just Jackelén missar något väsentligt när hon i Dagens Samhälle vill visa att alla hennes ställningstaganden är grundade i tron och Bibeln. Hon framför där en sorts käpphäst om att man i offentligheten inte kan tala teologins språk om Jesus, utan måste argumentera på mer allmän grund (som från barnkonventionen). Men särskilt i marknadsföringstider blir inställningen nästan helt felaktig. Visst finns det många sammanhang där tro avfärdas som ”sagor” men kyrkans och en ärkebiskops hela relevans i samhällsdebatten vilar ändå på att föra fram evangeliet och att lyckas peka bortom sig själv till Kristus. Utan ett igenkännbart teologiskt språkbruk undermineras denna trovärdighet och därmed kyrkans offentliga relevans. I kombination med en igenkännbar partipolitisk grundhållning, i det som sägs och inte sägs, blir annars resultatet med nödvändighet julrim av Popovas stil.

 

Låt oss nu återvända till frågan om Limhamn. Det är väl känt att kontot huvudsakligen drivits av komminister Helena Myrstener. Hon har också synts debattera olika typer av kyrkliga frågor från en tydligt vänsterpolitisk agenda. Det finns ingen större anledning att ha synpunkter på vad hon skrivit, eller hur hon har gjort det. Flera artiklar verkar ha kommit i viss känslomässig affekt, men de driver en konsistent och klar hållning – befriat från fjäsk för makthavare inom kyrkan. Det är värt respekt. När nu det omdebatterade kontot ”Limhamns kyrka” inte längre ska brukas aktivt kan alla de som uppskattat hennes inlägg istället följa hennes Twitterkonto i eget namn. Det är utmärkt. Det är mycket bättre att hon inte framför sina åsikter under det knepiga namnet ”Limhamns kyrka”. Kyrkobyggnader har inga Twitterkonton. Möjligen kan frikyrkoförsamlingar använda uttrycket kyrka som benämning på en församlingsgemenskap men det blir otydligt och inkonsekvent i Svenska kyrkans sammanhang. Antingen utgör ett konto en officiell kommunikationskanal för en församling, ett pastorat eller stift, eller också bör präster, biskopar och andra företrädare avstå från att själva twittra i samfundets eller församlingens namn.

 

Huruvida kontot skapat ett ”högerdrev”, eller åtminstone livlig kritik, på Twitter är knappast en central fråga i sammanhanget när det stängs ner. Det viktiga här är istället att minnas Antje Jackeléns analys av hur politisk slagordsförkunnelse, hur angelägen den än kan tyckas vara, ofta skapar ett främlingsskap från majoriteten av både gudstjänstbesökare och medlemmar i Svenska kyrkan. Särskilt tydligt kan det tänkas bli i det burgna Limhamn med sina många fina villor ned mot havskusten. Beslutet att lägga kontot Limhamns kyrka i malpåse tycks vara fattat av ledningen för Malmö pastorat, även om kyrkoherden i media inte vill erkänna ett ansvar i frågan. Pastoratet leds ytterst av den socialdemokratiske trotjänaren Claes Block, en betydligt mer handlingskraftig man än kyrkoherden. Personalen i Limhamn har tidigare tydligt uttryckt sin kritik mot att Block plockade bort den tidigare kyrkoherden Anders Ekhem. Biskopen Johan Tyrberg har tydligen tidigare fört samtal med församlingsherden Jonas Persson, f ö både vänsterpartist och son till gamle dogmatikprofessorn Per Erik Persson, om kommunikationen via Twitter. Tyrberg har också i ett aktuellt uttalande pekat på precis samma fenomen som Antje Jackelén gjorde i sin artikel. Med språklig precision och djup pastoral erfarenhet påpekar han just den elitism och nonchalans som lätt blir följden av s k ”intellektuell” slagordskristendom.

 

Myrstener upplever säkert inte att kritiken är berättigad. Många i hennes generation och politiska krets upplever sig per definition som en sorts företrädare för ett folkligt perspektiv, mot gamla ”eliter”. Men man kan undra hur hennes kommunikation via Twitter har varit anpassad att väcka förtroende hos den församling i Limhamn som hon är satt att tjäna. Om det sista råder säkert skilda meningar och gränsdragningarna är ofta svåra att göra. Kanske har hon varit för fokuserad på positiv respons från dem som uppskattat hennes stil och tänkt för lite på dem hon skapar främlingskap till. En stor risk som präst är alltid att man blir så förtjust i sin egen hållning att den till slut skymmer evangeliets väg från Kristus till församlingens medlemmar. En sådan risk är dock på intet sätt enbart knuten till en ”politisk” typ av förkunnelse. Varje präst, och biskop, behöver arbeta med självrannsakan i dessa avseenden.

 

Tragiken i den efterföljande mediala soppan är hur paradigmet ”tro är politik” samspelar med en viss vänsterpopulism – och därmed lever i ömsesidigt beroende och ständig polemik med högerpopulism. Vare sig en KG Hammar eller en Antje Jackelén har tvekat att plocka egna mediala poänger även när det skett på andra kristnas bekostnad. Att de själva har fått good will i media har för ofta varit viktigare än att förklara för ex. journalister hur seriösa teologer med andra perspektiv än deras egna också gör kyrkan och samhället viktiga tjänster. När röster inom gamla Broderskap, liksom Anders Lindberg vid Aftonbladets ledarredaktion, på Twitter försökte skapa ett drev mot Johan Tyrbergs uttalande i frågan visar det på två saker. För det första vet en röst som Lindberg knappt ett skvatt om pastorala bedömningar och om förhållandet mellan en biskop och en präst. Han vet inte bättre än att tro att det handlar om yttrandefrihet för Helena Myrstener, vilken verkligen ingen har ifrågasatt. För det andra minns vi hur Aftonbladets ledarredaktion från och under Helle Kleins ledning ständigt drivit diverse kampanjer för att hänga ut präster och teologer som Klein inte uppskattar. Hon har heller aldrig i grunden förstått kyrkan, för hon är för upptagen med sin egen roll som opinionsbildare, polemiker och politiskt aktiv. Gissningsvis är det fortfarande Klein som drar i trådarna när Aftonbladet ska in och rota i kyrkliga frågor. Hon är bland annat nära vän till Mats Hermanssons fru Ylva Liljeholm. Då domprost Hermansson ville skapa medial kampanj och driva bort sin biskop Sven-Bernhard Fast var det mycket lätt gjort att få upp Aftonbladet på banan. Möjligen sökte Helle nu orkestrera ett nytt angrepp på Tyrberg tillsammans de gamla kollegorna på bladet, men tiden för sådant är förbi.

 

Det Lindberg och andra rimligen inte förstår är hur parodiskt det blir när de återkommande ska ut och dreva till förmån för domprost Mats i Visby eller nu Myrstener – som var skribent hos Klein i Seglora Smedja. De vill så oändligt gärna tro att frågan handlar om en politisk reaktionär våg som vill krossa en progressiv kyrka. Så ser det förstås kanske ut på Twitter, eftersom deras favorithatobjekt till höger ofta är snara att kritisera kyrkan. Men för oss som dagligen lever i den är knappast problemet att en Mats H eller Myrstener skulle vara för progressiva. Det handlar definitivt inte heller om humor, ett begrepp som plötsligt slängs in i leken. Problemet med domprosten är att han är en uppenbart oskicklig ledare och kyrkoherde, som gör klantiga saker och inte kan hålla sig till sanningen. Han kunde säkert göra kyrkan en bättre insats i någon roll som inte inbegrep en administrativ ledningsfunktion. Problemet med twittrandet från Limhamn rör dels kyrkosyn och möjligen ett tveksamt pastoralt omdöme. Men vare sig församlingen i Visby eller i Limhamn utgör någon central plats i Svenska kyrkan. Vad som händer i dem rör egentligen enbart de lokala församlingsmedlemmarna. De blir däremot till symboler i ett pågående politiskt spel om Svenska kyrkan, inte minst genom kontakter till Klein och AB ledare.
En person som Antje Jackelén, som har Aftonbladets öra, hade förstås kunnat försöka tala teologi och kyrka med en person som Anders Lindberg. Kanske hade hon kunnat visa på hur spännande ett liv i gemenskap med Kristus och andra kristna kan vara. Hon hade kunnat påtala hur många och stora viktiga frågor det finns att bevaka och analysera inom Svenska kyrkan, något som förstås också hade inneburit en journalistisk granskning av hennes eget ledarskap. Men hon nöjde sig med att på Twitter markera en avvikande tendens i frågan från den relevante tillsynsbiskopen Tyrberg.

 

Att peka på Maria Ludvigsson i SvD som en röst framåt kommer knappast att blidka någon av vänsterdebattörerna. Men i frågan om Limhamn visar hon under rubriken ”Greta är inte Jesus” på den enda enande vägen framåt, att fokusera på kristendomens verkliga kärna. Att det för vissa säkert framstår som högerpropaganda att vilja tala om centrala dogmatiska frågor säger mycket om vilken kyrka 50-talisterna har skapat under det senaste decenniet – åtminstone i media. Men i kommande ärkebiskopsval kommer det liksom inför biskopsvalet i Stockholm att höras längtande rop på en person som kan och vill tala om Gud, som har ett bärigt religiöst språk och som kan hjälpa och styrka oss andra i vår ständigt falnande relation till Kristus. Svenska kyrkan kommer säkert även efter 50-talisterna fortsätta vara en mer närvarande medial röst än tidigare, men de kommande åren behöver handla om att hitta en teologisk plattform som både ger tron näring och som inte kan placeras in på skalan mellan höger och vänster.
Lästips:

https://journals.lub.lu.se/STK/article/view/6874/6516
https://www.dagen.se/nyheter/kyrka-slutar-twittra-efter-hard-kritik-1.1245346
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kyrkans-jul-tweet-kritiseras
https://www.expressen.se/kvallsposten/kyrkans-tweet-orsakar-storm/
https://www.expressen.se/kvallsposten/nu-lamnar-limhamns-kyrka-twitter-efter-kritikstormen/
https://www.sydsvenskan.se/2018-12-06/efter-kritiken-limhamns-kyrka-slutar-twittra
https://www.dagen.se/nyheter/kyrkans-kalenderlucka-vacker-stor-kritik-1.1242831
https://www.nsk.se/2018/12/05/limhamns-kyrka-star-for-fralsartweet/
https://www.svd.se/kyrka-slutar-twittra-efter-omtalat-greta-inlagg
https://www.aftonbladet.se/ledare/a/yvwPnE/lyssna-pa-greta–annars-dor-vi
https://www.varldenidag.se/nyheter/klimataktivist-utsedd-till-jesu-eftertradare/reprlc!azLMzcU5e1iQLFd0e2dA/
https://www.svd.se/greta-ar-inte-jesus

Annonser

#4 Bildning och reformation i kyrkan

Behovet av ökad kunskap om kyrkans tradition och teologi är i sanning skriande. Detta blev uppenbart när nationell nivå skulle försöka informera om reformationen under jubileumsåret 2017.

Bland annat producerades ett antal filmer, där stora resurser lagts ned på spexiga animeringar men inget, uppenbarligen, på sakgranskning av det som förmedlades. Martin Berntson, professor vid Göteborgs universitet och en av de stora kännarna av reformationshistorien, tvingades konstatera:

”Frågan är […] vad som händer när den som blivit nyfiken på innehållet i filmerna börjar gräva djupare i ämnet, och inser att man faktiskt visst fick ”tala om Gud” före Luther och att reformationen inte har haft någon större betydelse för nutida svensk allsång. Vad händer när den nyfikne inser att den bild av katolicismen som ges i filmerna vilar på en ålderdomlig stereotyp? Risken är överhängande att Svenska kyrkans budskap då kommer att betraktas som hyckleri. […] Jag tror att ärkebiskop Antje Jackelén hade helt rätt då hon vid en föreläsning vid Göteborgs universitet förra veckan menade att inte heller kyrkan varit förskonad från de fyra P:na: ”Polarisering, Populism, Protektionism och Post-truth”.

Ja, tyvärr har kyrkans förvaltningsstruktur i Uppsala och ärkebiskopen blottat ett förakt för sakkunskap i sin iver att nå igenom mediebruset med sina utspel. De fyra P:na fäster dessvärre även vid mycket annat som kommer från nationell nivå, vilket troligen är ett skäl att ärkebiskopen Jackelén trummar ut sin slogan – bättre att först beskylla andra, än att behöva stå till svars själv. Den självkritik hon snuddade vid i Göteborg ska hon dock ha all heder av.

Maria Schottenius och Ulla Gudmundson har bägge under 2018 försökt diskutera teologi med ärkebiskopen, men det har visat sig svårt. Jackelén verkar hellre med sin stab av informatörer vilja plocka snabba poäng med slagord, och Uddo är inte ensam i sin uppfattning att Schottenius och Gudmundson blev onödigt snorkigt bemötta från ärkebiskopstronen och dennas fruktade twitterpiska. Gudmundson gjorde rätt i att framhärda att teologisk reflektion behövs:

”Vad som behövs är inte okritiska twitterapplåder och polemiska angrepp utan ett levande, sökande, folkbildande, kritiskt, ”herraväldesfritt” teologiskt samtal om de obesvarade frågorna.”

Dessbättre ser det mycket ljusare ut ute i stiften. Västerås domkyrkoförsamling har i år invigt en imponerande Rudbeckiusutställning och biskopen Mogren har visat sig inte ovillig att sätta sig in i, och sprida kunskap vidare kring, sakområden i stifts teologiska och kyrkliga historia. Detta bland annat med en längre artikel i Västmanland läns tidning.

Även från Karlstad har man riktad kritik mot central populism och bildningsförakt. Biskopen Dalevi har tagit hjälp av professorn i kyrkohistoria Otfried Czaika, för att försöka rycka upp stiftets präster kunskapsmässigt. De bägge varnar i Kyrkans tidning 1 november för en ”infantilisering” och förytligande av det teologiska samtalet. ”Det är tid för fördjupning” menar man. Låt oss hoppas att deras väktarrop väcker en och annan i Uppsala.

Men det vore fel att lägga all skuld för förytligandet på nuvarande ärkebiskop. I närmare ett decennium har missnöjet med kunskapsbrist och dålig kunskapsförmedling på nationell nivå yttrat sig från såväl församlingar som enskilda. Journalisten Brita Häll skrev redan 2011:

”Viktiga forskarsamtal når inte ut till folket. Detta är ett klassiskt problem för forskarvärlden i stort. Men allvarligt just när det gäller Svenska kyrkans forskningsenhet, eftersom poängen med att den finns är att den ska stimulera och stödja kyrkan i dess teologiska reflektion. Då är förmågan att kommunicera utåt avgörande.”

Denna kritik mot den så kallade ”forskningsavdelningen” på Kyrkokansliet borde manat till självkritik, men i stället kom den gången ett lika tvärsäkert som besynnerligt svar från avdelningens Cristina Grenholm och Ann-Louise Eriksson:

”Till våren kommer en helt ny typ av pedagogisk hjälp för levande teologi i församlingarna, så att vi förenklar för många att utifrån sin egen tro och erfarenhet delta i det gemensamma gudspratet.”

Eftersom det häfte man nämner verkar ha gått spårlöst förbi kan det vara skäl nog att påminna sig om kommunikén, inte minst för att det innehåller för svenska språket helt nya ord, såsom ”gudsprat”, och managementfloskler såsom ”levande teologi”. Man gnuggar verkligen sina ögon vid påståendet att ”vi förenklar för många att delta med gudsprat”. Detta tycks röja ett betydande kunskaps- och människoförakt – varför bedöms inte ”många” och ”folket” kapabla att tala och tänka teologi? Varför måste deras kunskap och erfarenheter på förhand stämplas som ”gudsprat”, och varför måste påstås att ”gudspratets genre är varken monologen eller replikskiftet” (inget svar ges på vad alternativet till att tala med varandra skulle vara).

Det är denna von oben-attityd från halvlärda vi måste bort ifrån, lyss i stället till kloka ord från Berntson, Dalevi och Czaika! Kyrkfolkets tro, lära och praktik är teologi, ”gudsprat” får Eriksson och Grenholm ägna sig åt på fritiden. Den senare har med viss framgång dock tidigare försökt lägga ner teologin på Karlstads universitet, så Dalevi och Czaika har all anledning till den oro de nu uttrycker. Kunskapen är hotfull för vissa, så mycket står klart.

Låt det nya kyrkoår som börjar 1 advent 2018 bli början på ett riktigt samtal om kunskap, bildning och reformation! Låt 2019 bli ett första teologins år, där församlingarna och stiften tar täten!

Länkar:

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/kortfilmer-praglade-av-relativiserande

https://www.dn.se/kultur-noje/maria-schottenius-kyrkan-maste-tala-tydligare-om-tron-pa-mirakler/

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/nu-behovs-levande-samtal-om-teologi

https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/antje-jackelen-kyrkans-symboliska-tolkning-av-mirakel-ar-inget-nytt/

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/inte-bara-jag-som-tycker-det-ar-tyst-i-svenska-kyrkan

https://www.vlt.se/artikel/kultur/biskop-mikael-mogren-johannes-rudbeckius-barnens-bildningens-och-de-fattigas-biskop

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/501-ar-av-reformation-nu-ar-det-tid-fordjupning

#3 Upphovsrättsbrott: Kyrkohandbokens grundproblem ännu olösta

När Kyrkomötet hösten 2017 gick till beslut för att anta Kyrkohandboken 2018 hade man inte ens börjat undersöka vad man hade rätt att ge ut. Kyrkomötet blev i detta avseende, kan vi nu efteråt dessvärre konstatera, helt överspelade och nog till stor del förda bakom ljuset. Kyrkomötets ledamöter verkar ha utgått från att dessa grundproblem sedan länge var lösta.

Denna del i processen får i sig anses uppseendeväckande, men hur Kyrkokansliet agerat därefter är ännu mer problematiskt. Det verkar tyvärr också ha resulterat en djupt oetisk och okänslig behandling av ett antal levande och avlidna upphovspersoner.
Helt tydligt har man ännu inte tagit itu med grundarbetet att utröna de olika musikalternativens rötter, upphov och tillkomsthistoria.

Sent påtänkt, redan efter kyrkomötets beslut, blev man i januari 2018 ändå tvungen att ta tag i detta av konkret juridiska skäl. Dessvärre hamnade arbetet på Kyrkokansliets bord, vilket tidigare ju ofta har vållat onödiga problem i arbetet. Handläggare försökte sent omsider kontakta upphovspersonerna i de fall man kunde utfinna vilka dessa var.

Upphovspersonerna, och i vissa fall dessas efterlevande, reagerade alla med stor förvåning. Flera av dem var av förståeliga skäl, och på goda grunder, upprörda över att inte ha blivit tillfrågade förrän Kyrkomötet redan lurats besluta om alternativ där kyrkan nu helt saknade utgivningsrättigheter och kontrakt.

Teologerna Christer Pahlmblad och Anders Ekenberg var två av de som dessutom nu fick se sina texter helt förändrade, utan inhämtat medgivande. Ekenberg menade i Kyrkans tidning i februari 2018 att ”bearbetningarna är sammantaget så omfattande att de utgör en förvanskning av texten som jag inte kan godta. Jag inser att mitt ställningstagande kan medföra komplikationer, men upphovsrättsfrågorna borde ha klarats ut tidigare.”. Pahlmblad menar att ”man har styckat sönder texten.”

Kyrkokansliet valde i detta läge en tillfällig ”quick-fix” – att avlägsna de sidor som innebar brott mot upphovsrätten i den förhandsversion som låg ute under våren 2018. Men i öppen trots mot rådande lagstiftning och författarskyddet trycktes dessa alternativ till sist ändå i den version av Kyrkohandboken som distribuerades till alla församlingar. ”Vi ifrågasätter inte deras uppgifter” lät man meddela från kansliet, men man distribuerade ändå de versioner man tidigare inte bedömt sig ha lagligt stöd för att trycka. Det senare är naturligtvis speciellt allvarligt – att man helt medvetet begick överträdelsen.

Den största härvan är ändå den som är resultatet av att man inte alls förstått Harald Göranssons roll i arbetet med Kyrkohandboken av 1986. När den senares barn, Cecilia och Urban Göransson, erfor att man avsett ge ut en stor mängd av faderns bearbetningar och transkriptioner utan att ha inhämtat rättigheter eller försökt skriva något kontrakt, blev de både förvånade över hur dåligt informerade Kyrkokansliet var rörande innehållet i rådande Kyrlohandbok. Barnen var också bestörta över det oetiska förfarandet, och attityden de bemöttes med. Man får beundra familjen Göranssons tålamod och storsinne därvidlag. ”Vår huvudpoäng är att de upphovsrättsfrågorna borde ha lösts redan innan kyrkomötet gick till beslut” säger Cecilia Göransson i Kyrkans tidning 27 mars.

Trots vädjan från upphovsrättsinnehavarna och trots varningar – bland annat av förre hovrättsrådet Gunnar Petri, Sveriges främste expert på musikalisk upphovsrätt – valde man att gå vidare. Petri konstaterade när det stod klart att Kyrkohandboken trots outrett juridiskt läge skulle distribueras: ”Tryckning och spridning av bearbetningar som gjorts utan upphovsrättsinnehavarens medgivande innebär straffbart upphovsrättsintrång och ger rätt till skadestånd”. Den chansningen borde kyrkan helt enkelt inte ha gjort.

Den 11 november meddelade Göranssons arvingar i en skrivelse till Kyrlostyrelsen (se länk nedan) att de under ett halvt års tid försökt få Kyrkokansliet att förstå det musikaliska och juridiska läget, men att ansvariga handläggare nu gått över till att framhärda att de alls inte kommer att erkänna Harald Göranssons upphovsrätt! Intressant nog har kyrkan redan många gånger erkänt denna upphovsrätt till Göransson i samband med arbete och copyrightutbetalningar från Kyrkohandboken 1986. Kyrkokansliet menar alltså att Göranssons upphovsrätt på något sätt har försvunnit sedan 1990-talet, utan att framföra några argument för sin sak.

Barnen Göransson skriver i november 2018:

”Ingen information eller dokumentation vi tagit fram under den här processen, har Kyrkokansliet accepterat som stöd för upphovsrätt. Tvärtom verkar det som om man med automatik avfärdar allt stödjer detta och det görs utan sakliga argument och ibland genom att framföra direkt felaktiga uppgifter. Det är därför inte meningsfullt för oss att fortsätta diskussionerna med Kyrkokansliets företrädare.”

Det är naturligtvis mycket pinsamt (och djupt tragiskt) att Kyrkokansliet, som ju haft så svårt att hantera de situationer de själva bidragit till i handbokshärvan, misslyckats även med att ha kontakt med upphovspersoner och föra samtal som leder till överenskommelser. Att med sturska ord och utan egna argument bemöta arvingarna till Harald Göransson på detta sätt är kanske det största sår Kyrkans anseende kan åsamkas i detta läge.

Göranssons har därför nu vänt sig till Kyrkostyrelsen i hopp om att det finns en bättre etisk resning och större ödmjukhet där. Nog förtjänar de bättre än att få sin upphovsrätt ifrågasatt bara för att rädda skinnet på några kanslihandläggare som tänkt fel!

Göranssons igen:

”Eftersom vi förstått att vi inte är ensamma om att kritisera hur upphovsrättsliga frågor har hanterats vid framtagande den nya kyrkohandboken tycker vi därför det finns anledning för Svenska kyrkan att fundera över hur frågor om upphovsrätt, och för all del också kontakter med upphovsrättsinnehavare, har skötts och hur de bör skötas framöver. En sådan diskussion bör inte enbart föras utifrån strikt juridiska utgångspunkter, utan även utifrån ett genomtänkt etiskt förhållningssätt. Vilken typ av organisation vill Svenska Kyrkan framstå som?”

Låt oss hoppas att Kyrkostyrelsen kan lösa det hela utan att göra ont värre, genom att göra det som Kyrkokansliet av outgrundliga skäl inte förmått. Inled respektfulla samtal om vem som skrivit vad i Kyrkohandboken 1986! Respektera upphovsrätten och respektera avlidna medarbetare och trotjänare i kyrkan – de förtjänar bättre än vad de fått erfara det senaste halvåret!
LÄNKAR:
https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/upphovsratt-i-nya-kyrkohandboken-ifragasatt
https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ifragasatt-upphovsratt-forsenar-kyrkohandboken
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/hogt-spel-med-handboken
https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/nya-upphovsrattsansprak-pa-kyrkohandboken
https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ersattningsfragan-kan-vara-lost-upphovsratten-under-fortsatt-utredning
https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/psalmforfattare-rasar-mot-orimlig-ersattning
https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/skrivelse-om-handboken-var-upphovsratt-kranks
https://www.dn.se/kultur-noje/kyrkohandboken-stoppas-tillfalligt/
http://kyrkligdokumentation.nu/goranssonupphovsratt2018.pdf
https://www.dn.se/kultur-noje/kyrkohandboken-lanseras-trots-upphovsrattstvist/
https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/kyrkohandboken-nu-pa-vag-till-forsamlingarna
http://kyrkligdokumentation.nu/goranssonupphovsratt2018c.pdf

#2 – Mer om STI

Uddos första bloggpost fick en fantastiskt god spridning. Siffran över
besökare på bloggen är förvånande hög. Inlägget diskuterades även i
positiva eller åtminstone intresserade tongångar i församlingar,
stiftskanslier och teologiska forskningsinstitutioner. Ett särskilt
tack riktas till dem som hört av sig med kommentarer och tips eller
spridit inlägget i sociala medier.Den första posten handlade om några centralt placerade tjänstemän och
deras agerande då Svenska kyrkans nationella ledning såg till att
avsätta Jesper Svartvik från Krister Stendahl-professuren i
religionsteologi. I och med deras val att genomföra denna åtgärd har
den kanske främsta satsningen på teologisk dialog med företrädare för
annan tro inom Svenska kyrkan under senare decennier avslutats. Det är
nu läge att summera den vidare debatten i ämnet. Kyrkans tidning har
publicerat en lång rad högintressanta inlägg i frågan. Flera artiklar
påtalar vilket strategiskt misstag Svenska kyrkan gör genom att
nedmontera Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Man väljer nu
både att förändra verksamheten bort från kärnverksamheten, dialog med
judisk tro, och plockar bort den enda kompetens som fanns för seriöst
teologiskt arbete. Inte minst för ärkebiskop Antje Jackeléns
ambitioner att framstå som en profil inom religionsdialog innebär
utvecklingen ett kraftigt skott i den egna foten.

Redan i första bloggposten kunde vi konstatera att STIs direktor Mara
Leppäkari tyvärr valde att lämna sanningens väg när hon i replik till
judiska ideella medarbetare till STI hävdade att Jesper Svartvik
lämnade p g a ”personalrotation”. Svartvik påpekar elegant och tydligt
i en egen artikel att hon också sprider osanna uppgifter över de
förnedrande omständigheter hon utsatte honom för i Jerusalem:

”Mycket ska man höra innan öronen faller av. Att det, som STI:s
direktor påstår, skulle ha varit mitt eget initiativ att under kort
tidsdräkt i våras tömma mitt hem i Jerusalem och skicka mina ägodelar
till Lund är en osanning: det vet mina vänner i Jerusalem som bistod
mig under några hektiska dagar, det vet mitt fackförbund Saco, och det
vet min prefekt.”

Det skulle vara lätt att uppröras över att Svenska kyrkan har en
ledare för verksamheten vid STI som far med osanning. Det hade kunnat
och borde vara skäl för att få lämna tjänsten. Tydligen tycks hon
kallt räkna med att komma undan med strategin. För den som har
erfarenhet av Svenska kyrkan på nationell nivå är det dock inget att
förvånas av. Att ledande företrädare väljer att sprida halvsanningar,
selektivt valda sanningar eller helt felaktiga uppgifter är inget
ovanligt. Processen till en kyrkohandbok var så regelmässigt präglad
av ett sådant beteende att det kan sägas ha blivit till en naturlig
del av kyrkokansliets ledningskultur. Gissningsvis ser individer som
Leppäkari ett sådant beteende som ”vita lögner” i ett gott syfte. I
det här fallet bara råkar detta syfte sammanfalla med att inte erkänna
att hon själv satte igång processen mot Svartvik genom att skicka en
omfattande anklagelseakt mot honom till kyrkokansliet i början av
2018. Att vare sig ex. Kyrkans tidning eller tidningen Dagen begärt ut
och skrivit om innehållet i hennes dokument är ett bevis på hur svag
den journalistiska granskningen av ledningen för Svenska kyrkan idag
är.

Ett av de försök till svar som samma ledning kommunicerat är en
artikel av Erika Brundin, ställföreträdande generalsekreterare och via
maken Tomas direkt ingift i Margot Wallströms Palestinastrategi. Det
kan i sammanhanget vara läge att minnas det famösa glädjebrev samma
tjänsteman – vi kallar henne framöver Bagdad Brundin, efter förlagan
Bagdad Bob – skickade ut till samtliga kyrkoherdar i Svenska kyrkan
med felaktigt positiva uppgifter om remissutfallet för kyrkohandboken.
Vi minns också hur projektledaren Solveig Ininbergs i ett senare skede
tvingades beklaga att trovärdigheten för processen störts av detta
misstag. Brundin har nu fått underteckna en artikel som förmodligen är
skriven i ärkebiskopens stab. Den lyfter fram att ärkebiskopen nu ska
försöka få en smula goodwill i förhållande till judendomen genom att
lyfta fram antisemitiska tendenser i äldre kyrkokonst. Det kan man
förstås göra, men äldre kyrkokonst är idag det minst problematiska
området för att underblåsa antisemitiska tendenser. Projektet framstår
på förhand som vilset och en smula desperat. Det ska ge kunskap om
utbredningen av antisemitism sägs det. Här hade Svartvik eller både
svenska och internationella organ i frågan snabbt kunnat ge besked.
Hade Svenska kyrkan under senare decennier levt upp till dokumentet
”Guds vägar” hade man redan haft åtminstone en basal kunskap om
frågorna.

Det stora problem som Svenska kyrkan möter idag är att den p g a sin
lednings agerande saknar trovärdighet både i den politiska och
diplomatiska kontakten med staten Israel samt inom den teologiska
dialogen med judisk tro. Det är prioriteringen mellan dessa områden
som är den stora skiljelinjen mellan kyrkokansliets chefstjänstemän
och andra debattörer. Både Jesper Svartvik och domprost Bo Sandahl,
president inom The International Council of Christian and Jews, pekar
i sina artiklar på de viktiga teologiska grundfrågorna. Sandahl
skriver i Kyrkans tidning:

Förtroendet för ledningen i Svenska kyrkans internationella arbete är
återigen allvarligt rubbat. Det råder besvikelse och förvirring över
vad Svenska kyrkan vill och står för när det gäller judisk-kristna
relationer […] Visst uttrycks förtvivlan och fördömelse när
antisemitiska attacker utförs, vare sig det sker i Lund eller
Pittsburgh, men att bygga förtroendefulla relationer i dialog kräver
så mycket mer.

I en ny replik till Brundin skriver Sandahl:

Därför önskar jag och många med mig att Svenska kyrkans
internationella arbete tydliggör vilka avsikter och planer som finns
för institutet för att det verkligen ska kunna vara en spetsverksamhet
i den primära av kyrkans dialoger, den med judendomen.

Svartvik visar på med patos på de bibliska texterna och deras
utläggning som kärnpunkten för kristen reflektion om judisk tradition
som en oskiljbar del också inom kristen tro:

För det andra behöver vi reflektera över relationen mellan judar och
kristna för att försäkra oss om att vi ger uttryck för en respekt för
den tradition som har gett oss den kristna teologins modersmål:
bibeltexterna. Den judiska sångskatten har vi kristna gjort till vårt
eget rop. Psaltarpsalmerna ger oss ett språk för att uttrycka
förundran och besvikelse, uppgivenhet och förtröstan. Men framgår det
av vår sång att vi har fått dessa dyrbara pärlor, detta bönens
radband, av det judiska folket?

Ideella judiska medarbetar vid STI i Jerusalem har också skrivit en
förnyad replik. De frågar bland annat:

Hur vill Svenska kyrkan i framtiden förvalta dialogen? Vilken är er
vision för STI:s framtid? På vilket sätt ingår avslutandet av
samarbetet kring Stendahl-professuren i den långsiktiga strategin?
Vilka teologiska överväganden ligger bakom dessa beslut?

Opinionschefen Jonas Eek vid Kyrkans tidning frågar:

”Hur kan det vara strategiskt riktigt att avsluta en professorstjänst
i ’religionsteologi’ i dessa tider?” Den frågan behöver besvaras.

Vare sig Sandahl, Svartvik, judarna i Jerusalem eller Eek kommer dock
få svar på sina frågor från kyrkoledningen. Helt enkelt därför att
denna inte har några svar att ge på grundläggande strategiska och
teologiska frågor. Mycket skiljer Antje Jackelén från den tidigare
chefsteologen Cristina Grenholm. Bland dessa ting finns dock vare sig
den politiska hemvisten eller hur de under sina karriärer gradvis
lämnat ambitiöst teologiskt arbete för en tandlös betoning på
”religion” som samhällskraft. Det är ingen teologisk reflektion som
ligger bakom beslutet att avsätta Svartvik och avsluta professuren i
religionsteologi. Möjligen är det ett strategiskt beslut, men i så
fall kan de inte i nuläget ange strategin i medial debatt. De personer
som har verkat för att bli av med Svartvik vill sätta ett allt
starkare fokus på den politiska konflikten i Israel och Palestina och
vill av huvudsakligen inrikespolitiska skäl ge islam en mer jämbördig
status med judendom som dialogpartner för kristendom. Det senare kan
verka klokt i en tid där internationell politik allt tydligare går mot
en kulturkamp mellan västerländsk och muslimsk tradition.

Men för den som är intresserad av teologi snarare än av politik är
frågan en annan. Det handlar inte primärt om att föra dialog med andra
religioner. Det handlar om ett kristet sökande efter den egna
traditionens identitet och därmed om ett sökande efter Jesus Kristus.
Det handlar om att förstå den värld och den tolkningstradition han
fullt ut levde, om den Jesus som inte ville låta en bokstav (ett jota)
i lagen förgås. Det är just eftersom Jesus själv är jude som
kristendomen aldrig kan bli antisemitisk, så länge den lever nära
honom. Att i dialog föra dialog med judiska bekännare handlar både om
att respektera en annan förgrening av kristendomens egen tradition.
Samtidigt handlar det om att fördjupa sin egen tro och att växa i den.

Men vad får vi idag från Svenska kyrkans ledning? Där finns ingen
ledande profil som gjort sig känd för något djupare sökande efter
Jesus Kristus. Bland de tjänstemän som avsatt Svartvik finns heller
ingen person som gjort sig känd över att ta de tio budordens eller
bergspredikans etik på något speciellt större allvar. Svartviks
föregångare Göran Larsson plockades bort genom fulspel, som Lars
Edvardsson påminner oss om. Nu har klubben av Leppäkari, Lysén,
Grenholm, Brundin, Jackelén och Ottosson Lovén med benäget bistånd
från Centrum för Teologi och Religionsvetenskap gjort detsamma med
Svartvik. Inte av teologiska eller strategiska skäl, men för att
personer som inte tillhör den slutna chefsmiljön i kyrkokansliet inte
gör sig besvär. Dessa personer kan ju fortsätta med att gradvis
underminera det teologiska arbetet, den akademiska nivån och sökandet
efter den Jesus som var en judisk bekännare. Låt dem fortsätta i sin
självrättfärdiga Palestinapolitik och en personalpolitik som gränsar
till mobbning av oliktänkande. De har som åldermannen Bo Johnson
skriver gradvis tagit makten över STI och omdanat dess inriktning. Låt
bara ingen av dem tro att inte många i kyrkan och samhället ser hur de
agerar. Låt ingen av dem tro att de uppbär respekt för sitt agerande.
Låt inte Antje Jackelén tro att hennes image inom religionsdialog är
trovärdig. Hon står inte upp för den när det gäller. Efterträdaren får
oändligt mycket att försöka återbygga som raserats under hennes tid i
ämbetet.

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/revidera-och-uppdatera-guds-vagar

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/gor-tydligt-vilka-planer-som-finns-institutet

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/guds-vagar-forpliktigar-oss-att-motarbeta-antisemitism

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/har-judar-ratt-att-bli-horda-och-forstadda

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/vem-har-bestamt-att-ta-bort-stendahl-professuren

https://www.kyrkanstidning.se/ledare/en-fraga-om-professuren-vid-sti-som-behover-besvaras

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/stis-uppgift-ar-att-vara-ett-forskningscentrum

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/dialogen-pa-sti-har-forbytts-i-trialog

http://bloggardag.blogspot.com/2014/06/tro-henne-inte.html

#1: Svartvik, STI och lojalitetskultur

”Det gångna året har vi har bokstavligen stått vid Jespers sida när han under förödmjukande former tvingats tömma sitt arbetsrum och sin lägenhet i Jerusalem. Vi har sett honom kämpa i en kafkaliknande process där Kyrkan, Lunds Universitet och STI alla hänvisar till varandra och friskriver sig själva från ansvar.”

”Klart är att STI nu inte har den kompetens som de tidigare berömt sig att ha i frågan om judisk-kristen dialog. Dessutom har de behandlat en värdefull medarbetare mycket, mycket illa. Lunds Universitet har förlorat en framstående tänkare och pedagog som främjat kunskapen om kristendomens judiska rötter. Hur kan det vara strategiskt riktigt att avsluta en professors-tjänst i ”religionsteologi” i dessa tider ?
Jesper Svartviks uppsägning skadar förtroendet för Svenska kyrkans engagemang i kristen-judiska relationer. Vi upplever att det fattas mycket i förståelsen av komplexiteten i judisk-kristna relationer på central nivå i Svenska kyrkan och på lokal nivå på STI här i Jerusalem.”

”Vi känner oss frågande inför STI:s agerande. När vi vänt oss till STI för att förstå vad som hänt har vi fått ett kortfattat och ganska avvisande svar som tekniskt hänvisar till personalrotation. För oss handlar det om mer än personalrotation. Förtroende att samtala kring känsliga frågor som tagit år att arbeta upp har förstörs. Vissa av oss vill inte längre fortsätta kontakten med STI under nuvarande förhållanden.”

Citaten finns i artikeln ”Förtroendet att samtala kring känsliga frågor har förstörts” på KT debatt, skriven av åtta judiska medarbetare till Svenska teologiska institutet i Jerusalem. Bakgrunden är att den nationella nivån i Svenska kyrkan på nytt skjutit sig själv i foten. Avskedandet av professor Jesper Svartvik från STI tar möjligen högsta pris i de senaste årens långa rad av meningslöst maktspel och strategiska misstag. Processen raserar både kompetens och förtroende, särskilt för dem som leder Svenska kyrkan.
Kyrkokansliet i Uppsala har under flera år arbetat med att lansera en ny inriktning för arbetet vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Cristina Grenholm har i sin roll som ”chefsteolog” tillsammans med utrikeschefen Erik Lysén gång på gång rest till Jerusalem och arbetat med nya policydokument. Riktningen har varit klar. Institutet skapades en gång för att på plats i Israel kunna föra teologisk dialog med företrädare för judisk tro. Denna inriktning ska nu tonas ned. Målet är att kontakter med islam ska spela en större roll i verksamheten. Samtidigt ska fokus på djupgående teologiskt arbete ersättas med mer allmänna diskussioner om religioners plats i samhället och i regionens politiska konflikter. STI ska framöver istället fungera mer som en ”hub” för tillresande grupper. De ska med STI som bas kunna uppleva Jerusalem på ett sätt som bekräftar kyrkokansliets generella politiska hållning. Kyrkostyrelsens resa i september var ett typiskt exempel på sådana resor.

Professorn Jesper Svartvik är idag den svenske teolog som har störst kompetens och erfarenhet av teologisk dialog med andra religioner. Han är lärjunge till Göran Larsson, STIs legendariske direktor (1979-1993) fram till den dag då han tvingades bort från tjänsten. Nu har samma öde drabbat Svartvik, sedan 2009 den första innehavaren av Krister Stendahls professur i religionsteologi vid Lunds universitet och STI. Det är inte heller någon hemlighet att Svartvik försökt värna respekten både för det egentliga teologiska arbetet och för den unika betydelsen av de judisk-kristna relationerna. Dragkampen har pågått under lika lång tid som Grenholm och Lysén drivit sin inriktningsförändring. I ett omtalat brev skrev Svartvik för några år sedan med hänvisning till Bamse: ”Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll.” Ordet ”snäll” har tyvärr knappast aldrig använts om de inblandade cheferna vid kyrkokansliet.

Kyrkokansliet gjorde 2015 en briljant rekrytering av ny direktor till STI. Åtminstone var den i linje med inriktningsförändringen. Religionshistorikern Maria Leppäkari var inte bara en akademiskt meriterad forskare utan också en ung och energisk kvinna. Länkarna nedan visar tydligt hur fokus låg på hennes ”förståelse” för samspelet mellan religion och politik. Misstanken mot akademisk teologi blir också tydligt, både hos henne själv och Erik Lysén. Leppäkari är nämligen inte teolog utan arbetar med religion utifrån sociologiska, statsvetenskapliga och ekonomiska teorier. Hennes forskning har också mer handlat om judisk nationalism än om positiv dialog med judisk tro.

Leppäkari har också fler strängar på sin lyra än forskning. I början av 2018 författade hon en (enligt uppgift) 14 sidor lång anklagelseakt mot sin kollega Jesper Svartvik och skickade den till kyrkokansliet. Ett par veckor senare meddelade generalsekreteraren Helen Ottosson Lovén Lunds universitet att Svenska kyrkan ville ”omförhandla” samarbetsavtalet kring Svartviks tjänst. Svartvik anklagas bl. a. för att ha haft för låg närvaro i Jerusalem och därmed ha fått ut för hög ersättning för sina levnadskostnader och boende i staden. Till saken hör att han lidit av en svår ögonsjukdom under senare år och varit ordinerad att inte genomföra flygresor. Huvudpersonen gavs själv inte möjlighet att försvara sig mot anklagelserna, eller ens att läsa akten. Först då Svartviks fackförbund började kräva fram anklagelserna ska dokumentet ha gjorts offentligt. Förhoppningsvis kan nu vem som helt begära fram det från kyrkokansliet i enlighet med offentlighetsprincipen.
Ordförande i Svenska kyrkans (nästan helt insomnade) teologiska kommitté är Johanna Gustafsson-Lundberg. Hon ingår även i ledningsgruppen för Centrum för Teologi och Religionsvetenskap i Lund. Denna ledningsgrupp visade under våren 2018 sin lojalitet med kyrkokansliet och skickade Leppäkaris anklagelser vidare till Lunds universitets centrala disciplinkommitté. Syftet var att på central nivå nagla fast anklagelser om trolöshet mot Svartvik, för att därefter kunna avskeda honom. Ledningen hade dock framfört grundlösa anklagelser. De tvingades istället hävda ”arbetsbrist” när Svenska kyrkan drog in finansieringen till professuren, trots att Svartvik måste kunna ges många andra uppgifter vid arbetsplatsen. Svartvik konfronterades istället under hösten 2018 med ”ett bud han inte kunde refusera”. Han tvingades alltså säga upp sig mot någon form av ersättning. Processen är förnedrande genomförd av både kyrka och universitet men visar på hur starka mobbnings-, utstötnings- och lojalitetsmekanismerna är i båda organisationerna. Upplägget är att Svenska kyrkan inte behöver ta ansvar för uppsägningen och att Lunds universitet kan skylla på indragna bidrag från kyrkan.

Vem är då ansvarig? Vilka är motiven?
Ansvaret är utspätt i en lång kedja. Grenholm och Lysén har under lång banat marken för en inriktningsförändring bort från Svartviks och STIS inriktning. Leppäkari tog på sig rollen att skriva samman anklagelserna mot sin kollega. Hon drog sig inte för att använda Svartviks medicinska oförmåga att resa till Jerusalem. Lysén och Ottosson Lovén valde att ensidigt ställa sig bakom Leppäkari och skicka anklagelserna vidare, utan att föra dialog med Svartvik. Gustafsson Lundberg och prefekten Alexander Maurits i Lund höll till slut i yxan, även om de först sökte lägga ansvaret på central nivå vid universitetet.

Helene Egnell vid Centrum för Religionsdialog i Stockholms stift, dvs. hos biskop Eva Brunne, kommenterar den 26 oktober ärendet på sin öppna Facebook : ”En av de sorgliga och oroande sakerna med detta är att såvitt jag förstår har hela biskopsmötet inklusive ärkebiskopen kraftfullt motsatt sig denna behandling av Jesper – men de har tydligen ingenting att säga till om…”. Egnell och andra röster resonerar i samma tråd om bristande ledning och styrning, avsaknad av vision för STI samt bristande förståelse för judisk-kristen teologi i Svenska kyrkan som skäl för händelsen. Egnell tror att skulden måste ligga hos kyrkostyrelsen, eftersom hon inte vill tro att illvilja hos biskopar eller tjänstemän i Uppsala skulle vara orsak.
Denna förklaring är dock helt osannolik. Kyrkostyrelsen går aldrig någonsin emot ett enigt biskopsmöte och informeras mycket lite om personella och operativa beslut vid kyrkokansliet. Andra insiders har hävdat att ärkebiskopen skulle vara överspelad i frågan, att hon ställts inför fullbordat faktum eller att hon är relativt lätt att runda för tjänstemän på chefsnivå. Sannolikheten för att Svenska kyrkan skulle ha sagt upp avtalet utan hennes godkännande är dock obefintlig. Oavsett hur Antje Jackelén själva ser på uppsägningen har hon inte försökt förhindra den. Hon och generalsekreteraren är tillsammans ansvariga för att Svenska kyrkan utan dialog med Svartvik valt att ställa sig bakom Leppäkaris hemligstämplade anklagelser.

Ytterligare en person förtjänar att nämnas.
Erika Brundin förnekar i media att uppsägningen av Svartvik skulle handla om en konflikt kring bristande respekt för judendom. Brundin är informatören som snabbt avancerade till att nå näst högst rang i kyrkokansliet. Även om hon har fått lämna en omfattande chefstjänst är hon ännu ställföreträdande generalsekreterare. Ottosson Lovén borde dock förstå olämpligheten att skicka ut just Brundin som talesperson i frågan. När Leppäkari skrev sina anklagelser fanns Brundin på plats i Jerusalem, som medföljande till maken Tomas. Broderskaparen herr Brundin fungerar som Margot Wallströms ”speciella sändebud” (ej erkänd av Israel) och är politisk chef vid generalkonsulatet i östra Jerusalem. Brundins lojalitet med UD och dess nuvarande politik är välkänd. Tydligen tycks hon inte förstå att hennes agerande som en sorts medial ”Bagdad Bob” perfekt illustrerar anklagelsen om bristande förståelse för komplexiteten i judisk-kristna relationer i Uppsala.
Att Leppäkari skulle ha författat sin akt utan förberedande kontakter med åtminstone någon ur trion Lysén, Grenholm eller Brundin förefaller helt osannolikt. Hela planen är systematiskt uttänkt och konsekvent genomförd, med målet att avlägsna Svartvik. Har då någon eller flera av dessa tjänstemän agerat illvilligt? Drivs de av antisemitism eller är ointresserade av dialog med judendom? Nej, inte direkt. Däremot är deras huvudfokus inte teologiska frågor utan den politiska konflikten med Israel. Svenska kyrkan har liksom Wallström och vännerna på UD trott sig nå framsteg genom aktivistiska utspel till förmån för det palestinska ledarskapet. Alla inblandade kan säkert acceptera att Svartvik har en mindre ensidig hållning än de själva. Det kan nog också finnas tolerans för att alla inte tillhör deras egen gemensamma rödgröna maktsfär. Men man är ovan och inte road av personer som likt Svartvik vågar stå för sin hållning och faktiskt också yttrar kritik mot de egna ambitionerna. Det ingår i kyrkokansliets organisationskultur att visa blind ”lojalitet” mot personer högre i rang. Man har nu tröttnat på Svartvik och ser hans närvaro vid STI som ett problem för den nya inriktning man sjösätter.
Det är kanske inte konstigt om Leppäkari vill vara ensam dam på täppan på STI, utan en högre meriterad forskare och dessutom en riktig teolog på plats. Men det är knappast moraliskt rimligt att hon skickar anklagelseakter för att bli av med sin kollega, istället för att ta konflikten med honom själv. De uttalanden som refereras i den först citerade artikeln och hennes svar till den är lika osympatiska. Uppenbarligen är hon ointresserad av relationerna till STIs egna ideella medarbetare och räds inte att tala osanning till dem. Svartvik har inte försvunnit på grund av ”personalrotation” utan för att hon aktivt arbetat för att bli av med honom. Uppenbarligen kommer inte heller verksamheten vid STI fortsätta utan förändring. Man har ju inte längre kvalificerad teologisk kompetens och direktorn behandlar de ideella judiska medarbetarna på ett oärligt och föraktfullt vis. Paul Widén visar dessutom på sin blogg att Svartviks porträtt snabbt som attan åkte ned på STI, men någon avtackning fick han inte efter 10 års tjänst.

Grenholm, Lysén, Brundin, Ottosson Lovén, Jackelén, Gustafsson Lundberg och Maurits kan säkert alla argumentera för att de personligen inte har ansvaret för Svartviks uppsägning. Men ingen av dem skulle kunna klara sig mot kritiska följdfrågor. Ingen av dem tycks heller haft den moraliska resningen att stå emot en process präglad av utstötning i bästa Stasistil, med hemlighållna anklagelsepunkter.
Resultatet är först och främst att STI inte har kompetens för sitt kärnuppdrag att bidra till initierad dialog med judendom. I en tid av grasserande antisemitism och hatbrott mot judar väljer Svenska kyrkan att avveckla sitt sökande efter de egna rötterna i judisk bekännelse. Just där går skiljelinjen mellan dagens ledning i Svenska kyrkan och de pionjärer som efter andra världskrigets antisemitism grundlade STI. Antje Jackeléns ensidiga agerande har tyvärr redan utraderat Svenska kyrkans möjligheter att vara en positiv diplomatisk kraft i den politiska konflikten. Först med en ny ÄB på plats kan Svenska kyrkan börja återskapa teologiskt och politiskt förtroende i förhållande till judendomen. Ingen tvivlar på Jackeléns avståndstagande från hatbrott mot judar, men tillsammans med sina chefstjänstemän har hon fastnat i en politisk aktivism utan möjlighet till reella framgångar. I tider av nöd prövas vännen. Ärendet med Svartvik visar att vare sig ärkebiskopen eller kyrkokansliet fruktar att rasera upparbetade relationer och förtroende. Hon är inte heller beredd att ta intern strid för judisk-kristen dialog. Istället ska den som stör kansliets lojalitetskultur plockas bort (med nästan vilka metoder som helst), men alla inblandade kan alltid undvika personligt ansvar genom att skylla på formalia. Den högsta ledningen för Svenska kyrkan saknar tyvärr moralisk kompass och respekt för individers integritet.

PS. När Svenska kyrkan i samma veva tillsätter en ny prästtjänst vid STI ges den till Johan Engvall, kyrkoherde i Solna. Vem är han gift med? Ker(s)tin Kyhlberg Engvall, avskedad vice VD vid Verbum media. Under sin tid i bolaget fungerade hon som förbindelselänk mellan kyrkokansliets chefer och bokutgivningen samt Kyrkans tidning. Inget passerade hennes ögon som inte gänget av ledande kyrksossar ville ge offentlighet. Men nästan ingen ville köpa och betala för sådant material, därför fick Kerstin till slut gå p g a uteblivna försäljningsresultat. Nu får hon åtminstone några år i Jerusalem. DS.
Länktips i ärendet:
https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/krister-stendahl-professur-laggs-pa-svartvik-slutar
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/fortroendet-att-samtala-kring-kansliga-fragor-har-forstorts
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/verksamheten-fortsatter-som-tidigare
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/stark-framtid-judiska-studier-vid-ctr
https://www.dagen.se/nyheter/svensk-teologiprofessor-i-jerusalem-slutar-efter-schism-1.1219848
https://www.dagen.se/nyheter/svartvik-bemoter-kritik-for-dalig-narvaro-frias-av-ansvarsnamnd-1.1222827
https://www.paulwiden.se/?p=4302#.W9cFOfZFzSE
https://kristenopinion.wordpress.com/2018/10/21/kyrkoledningen-mobiliserar-mot-israel/
http://uskontotiede.fi/verkkoantologia/439-2/
https://www.dagen.se/hon-blir-ny-direktor-i-jerusalem-1.350227
https://www.dagen.se/livsstil/hon-arbetar-for-forstaelse-i-mellanosternkonflikten-1.917496
https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/ny-prast-till-svenska-teologiska-institutet-i-jerusalem
https://www.unt.se/familj/arbetar-for-en-battre-varld-3848454.aspx

Ny blogg om kyrkliga nyheter

Efter ett par års närvaro på sociala medier är det dags för Uddo att börja blogga. Detta medger lite längre inlägg, nyhetstexter, granskningar, recensioner och inte minst värdefulla diskussioner med läsare.

Håll utkik efter inlägg om Svenska kyrkans ve och väl i ur och skur. Och sprid glädjebudet i alla kanaler och kyrkliga fora.

Amen.